Personalporträtt är en av de tjänster jag har gjort mest, om man räknar i antal levererade bilder. Det kan vara allt från enklare studioporträtt mot vit bakgrund till mer avancerade ljussättningar för att bygga upp ljuset från noll i en miljö.

Ska jag vara ärlig brukar jag oftare fotografera den enklare typen av porträtt med två blixtar på kontor eller i fotostudio. Men ibland tar jag med mer utrustning och krånglar till det lite.

Denna fotografering var för Pocket Shop på deras huvudkontor i Stockholm en väldigt grå och blåsig dag. Med lite planering och ljussättning behövde inte bilderna bli trista för det.

Steg 1: minska befintligt ljus

Om man vill kunna styra ljuset i en bild är det oftast skönast att börja med detta. Ett sätt är att släcka alla lampor inomhus, men då har man fortfarande ljuset utifrån som kanske kommer in via fönstren.

Ska man bara ha blixtljus kan det innebära att batterierna tar slut snabbare, så denna grå dag valde jag en medelväg. Vid en slutartid på 1/200 sekund och bländare f/5.6 blev det som i bilden ovan. Lite befintligt ljus, men inget som direkt störde.

Jag kunde köra mina Profoto B1 och B2 på medelstark effekt och inte använda HSS, så batterierna höll hela fotograferingen. Ljuset från gården utanför var rätt svagt och konstant, och det var inga spotlights där modellen skulle stå heller.

Just spotlights kan vara förrädiska annars, de kanske inte känns som de lyser upp så mycket, men råkar de falla i ansiktet kan det bli en trist blandning av ljus man inte vill ha.

Steg 2: Bygg upp bakgrunden

För denna ljussättning valde jag deras konferensrum som hade fina spröjsade fönster mot gården på gatuplan. Det kändes konstigt att inte få med dem på något sätt när de var en så stor del av lokalen.

Jag ställde en Profoto B2 utan ljusmodifierare ute på gården med en rem kring stativet och en stolpe som fanns där. Riktade sedan den mot ett fönster så det bildades ett fint skuggmönster på väggen i bakgrunden jag hade tänkt använda.

Steg 3: Bestäm huvudljuset

Till denna fotografering som jag visste skulle ske inomhus tog jag bara med mig blixtparaplyer av olika storlek. Två Deep Umbrella Large och en gammal liten, alla med vit insida.

Huvudljuset fick bli min andra Profoto B1 med ett stort blixtparaply, från vänster sett ur kamerans position. Ett extra stativ brukar få agera testmodell så jag kan sätta fokus där i början, och hitta lagom höjd innan det är dags för nästa steg.

Steg 4: Justera ljusfördelningen

Hittills har jag bara kört på en styrka på blixten utanför och en på huvudljuset. Det handlar mest om komposition och sånt.

För att skapa lite mer skillnad mellan förgrund och bakgrund sätter jag på ett CTO-filter på huvudljuset, som blir varmare. Tanken var att bakgrunden skulle få en kallare ton. Utan att direkt ha justerat vitbalansen blir det inte riktigt som jag tänkt. Än.

Steg 5: Inse vissa misstag

Med den vinkel jag hade arbetat med mot bakgrunden, där de fina fönstren skulle få vara huvudperson, inser jag att det blev sådär. Inte riktigt bra alltså.

Ljuset som kastar skuggor och hamnar på väggen ser ju fint ut, men det man ser genom glaset är ju alldeles mörkt. Jag hade säkert kunna hitta en lösning för det och belyst glasrutorna från en vinkel så de blev ljusare. Eller satt en blixt mot fasaden man ser utanför.

Men jag hade inte riktigt utrustning för att göra det, så jag väljer en smidigare lösning som kommer funka.

Steg 6: Byt vinkel och/eller utsnitt

Genom att prompt vrida kameran en massa grader till vänster fick jag istället en mer lätthanterlig vägg som bakgrund. Mitt tidigare arbete med blixten på gården utanför är inte förgäves heller. Skuggorna som skapas på bakgrunden är ju fina.

Steg 7: Placera förgrunden

Nu tog jag min likgiltiga testmodell och placerade honom på ett bra ställe i bilden. Och med bra tänker jag att det ska helst vara rätt okomplicerad bakgrund runt huvudet.

Skulle jag vid ett senare tillfälle behöva fotografera nyanställda kan det gå i min fotostudio och jag kan sen lägga in det mot samma bakgrund. Är det en blond person som har någon tavla bakom håret blir det genast krångligare att få till snyggt och smidigt.

Steg 8: Lite upplättning, tack

Även om testbilderna hittills inte var direkt nära ett bra slutresultat kunde jag i alla fall se att de kändes lite för ihopklippta. Även om de inte var det. Något saknades.

En Profoto B2 utan ljusmodifierare riktad rakt upp i taket ljusade dels upp bakgrunden utan att ta bort skuggmönstret helt. Och lättade även upp skuggsidan på ansiktet med ett kantljus.

Inte perfekt balans på något sätt, men ungefär den komposition jag önskade i alla fall. Nu återstår i princip bara att justera effekten och förhållandet mellan de olika ljuskällorna.

Steg 9: Kontrollera vad ljuset gör

Det här är alltid en kul exercis, om man kommer ihåg att ta en testbild av varje moment. Bilden ovan har bara huvudljuset på.

Nästa bild har jag även satt på blixten ute på gården så jag får till mönstret på bakgrunden. Huvudljuset är ju ett stort paraply som inte är hårt vinklat eller har raster, så det är redan lite ljus på bakgrunden.

Sista bilden i serien är alla tre blixtarna påslagna. Här har jag nog snabbspolat lite, för vips är huvudljuset justerat så det är starkare. Och relationen mellan ljuskällorna lite annorlunda så allt är lite ljusare med mindre kontrast.

Det är fortfarande en tydlig riktning på huvudljuset från vänster, och resten från andra hållet.

Nu frågar sig säkert någon varför jag inte försökte få det mer naturligt så allt ljus skulle komma från höger, dvs simulera solljus från de stora fönstren? Ska jag vara helt krass är det för att jag ville ha personen på höger sida i bild och då föredrar jag oftast ljuset från vänster.

Eller så beror det på att om jag hade placerat personen i vänster sida av bilden och låtit allt ljus komma från höger hade det placerat huvudet vid en yta på bakgrunden som inte är så ren från detaljer?

Hade jag älskat friläggning och att jobba dagar i Photoshop kunde jag kanske spegelvänt bakgrunden, men sån är sällan jag.

Steg 10: Introducera verkligheten

Hur mycket man än planerar och tar testbilder blir det alltid ett litet (eller bryskt) uppvaknande när den första personen som inte är jag ställer sig vid tejpbiten på golvet.

Nästan ingen ser ut som jag (kanske Woody Harrelson om man ska tro några tjejer på en fest 1999), och ljuset beter sig olika på alla.

Har man jobbat stenhårt för att få till exakt rätt skugga vid ögonen kanske det kommer någon vars ögonhålor är djupare. Har man ansträngt sig för att få en cool kontrast som passar min hud kliver det säkert in någon superblek, eller väldigt mörk.

Ljussättning för personalporträtt (eller styrelseporträtt) som ska följa någon slags mall och funka när man använder bilderna bredvid varandra är alltid full av kompromisser.

Det blir en balans att göra något ljus och en stil som är minst dålig för de flesta, och sen kanske småjustera lite för de som ändå faller utanför mallen man har satt upp.

Huvudsaken är att alla blir nöjda, och att det ska bli rimligt mycket justerande för att uppnå det. Priset har man ju oftast redan satt.

Steg 11: Resten av arbetet

Jag har redan skrivit ett blogginlägg om vad jag gör efter fotograferingen, som jag döpte till ”Mitt arbetsflöde efter fotografering”.

Vill du hellre läsa ett fantastiskt långt inlägg om allt man kan tänka på inför personalfotograferingen har jag ett sånt också. Kanske mest intressant för beställare av personalporträtt, men är du fotograf får du såklart klippa och klistra sånt du gillar.

Sen har jag fler inlägg som beskriver någon fotografering steg för steg, allt från produktfotografering till VD-porträtt.

Dela gärna, eller skriv en kommentar om det är något du har frågor eller synpunkter på. Det är alltid roligt.

Inlägget Personalfotografering, steg för steg dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Jesper Svenbro, som jag har fått äran att fotografera nya författarporträtt av, är en svensk poet som även sitter i Svenska Akademien. Porträttfotograferingen blev en fantastisk minilektion i språk, grekisk historia och en massa annat.

Albert Bonniers förlag behövde nya pressbilder på Jesper, så vi bokade in en dag då jag tog med lite blixtar till hans lägenhet. Som så ofta hade jag med mig flera blixtar och ljusmodifierare, men använde bara en kombination. Fast på lite olika sätt.

Använda vinterljuset ute inne

Jag gillar fönsterljus, men jag gillar också att kunna kontrollera ljuset. Det är dock svårt dagar då solen tittar fram bakom molnen med stora och plötsliga skiftningar.

Vardagsrummet vi använde som fotostudio var luftigt med högt i tak, vilket alltid är lyxigt. Dagsljuset däremot kom aldrig riktigt direkt in i lägenheten utan studsade mot fasaden mittöver. Så det fanns ljus utomhus, men inte mycket som letade sig in.

Så jag började med att ha de ljusa fönstren som bakgrund, men behövde något ljus på Jesper. En testexponering med 1/200 sekund och bländare f/2.8 på ISO200 gav bilden ovan.

Alldeles lagom ljust och även tillräckligt för att det ska krypa in lite ljus runt kanterna och genom delar av lampskärmen.

Blixtparaply med diffusion = softbox

Det här har nog blivit min nya favorit för porträtt på plats, en Profoto Deep Umbrella Large White med diffusor. Blir rätt likt en softbox men man behöver inte ta med en speedring. Lätt att bära och går bara aningens långsammare att sätta upp jämfört med ett rent blixtparaply utan diffusion framför.

Fördelarna med denna ljusmodifierare är flera, jämfört med en softbox kommer man närmare taket utan att behöva ha stativet lika högt. Detta för att blixthuvudet är riktat uppåt och inte nedåt.

Nackdelen däremot, speciellt med min Profoto B2, är att fästet inte riktigt klarar av att klämma åt paraplyets sprö. Det glider gärna sakta men säkert nedåt på stången.

En liten men stark klämma (gärna gummerad, så den inte glider) på blixtparaplyets pinne löser det rätt enkelt, men det är såklart inte optimalt. Å andra sidan har jag varit med om situationer där vinden dragit ut paraplyet åt andra hållet, och hellre att paraplyet blåser iväg än att hela stativet med blixt välter.

Komponera utan blixt

Jag har säkert sagt det tidigare, men att spara åtminstone några av de testbilder man tar under ljussättningen är alltid bra. Först någon av de rena bilderna på rummet eller miljön, och sen en bild innan man ens slår på blixten.

Det är också ett smart sätt att komponera bilden samtidigt som man börjar planera för fördelningen av ljus. Inte för att jag hade bråttom denna fotografering, men ibland finns det en poäng att göra saker stegvis så man kan fokusera på varje delmoment.

Just för detta porträtt handlade det om att placera Jesper mot bakgrunden så hans huvud fick plats i det ljusa fönstret.

Så var i alla fall tanken, alla bilder blev inte exakt så. Men porträtten jag gillade mest hade den placeringen och lät skuggsidan få något att kontrastera mot.

Några bilder i pausen

Jag brukar tjata om variation. Med variation menar jag inte bara att man måste byta miljö eller vinkel, ibland kan det räcka att ta några bilder då den man fotograferar inte poserar eller så att säga är med i fotograferingen. Något lite naturligt och avslappnat helt enkelt.

Det är en grej som ibland kommer helt naturligt, sen blir det såklart inte alltid bra. Men ibland kan man fånga ögonblick som kan vara användbara bilder, t ex när denna någon tittar i telefonen eller rättar till klädseln eller vad som helst.

Bra rutin att försöka fånga dessa bilder, för oftast väljer kunden någon sådan. Något för checklistan helt enkelt.

Flytta fotografen en meter

Mitt gamla inlägg Gå runt din modell är ett tips jag är otroligt glad att jag skrev. Det har verkligen blivit en cirkulär sak, jag gör det ibland, sen tänker jag på det, så påminns jag om att göra det fler gånger.

Ofta vill jag lägga så lite tid på att ändra ljussättningen från grunden, men samtidigt ändå med minimal tidsåtgång få till bra variation. Just att bara byta vinkel är ett fantastiskt sätt.

Med blixtljus behöver man kanske göra någon mindre justering av ljuskällans position eller riktning, men många gånger räcker det med att flytta sig som fotograf.

Det som kan göra bilden ovan lite intressant för en ljusnörd är att det lilla kantljus på högra sidan av bilden är fönsterljuset. Från den här vinkeln spelade det faktiskt en liten roll. Syns mest på skjortan.

Samma ljussättning utomhus

I valvet vid gården var det skugga. Gårdshuset bakom däremot var upplyst av solen som studsade ner via fasaderna. En fin bakgrund.

En mindre justering av bländaren från 2.8 till 4 gjorde att bakgrunden blev så ljus jag ville ha den. Skuggan inne i entrén var tillräcklig för att få en skön kontrast.

Hitta skugga och lä

Om jag hade fått välja skulle det aldrig blåsa när jag ska fotografera porträtt utomhus. Men, av någon märklig anledning blåser det alltid. När jag ska välja miljöer brukar jag inte enbart leta efter det som ser fint ut på bild som bakgrund.

Kan man hitta platser som erbjuder skydd från vinden är det toppen. Dels för mig och dels för modellen såklart.

Samma gäller ljuset, jag är hellre i skuggan och kan kontrollera ljuset. Ibland glömmer jag att den jag fotograferar kanske får skarpt ljus i ögonen. Det kan komma från någon fasad eller saker jag inte ser från mitt håll.

Men, så var inte fallet här. Det valv vi var under var nära nog perfekt. Har man sedan en modell som har vissa likheter med Scott Glenn kunde det knappast vara en enklare fotografering.

Förutom att jag nu levererat fina författarporträtt till Albert Bonniers förlag har jag samtidigt lärt mig en massa om hur komplicerade grekerna var förr i tiden med sina gudar.

Inlägget Jesper Svenbro, författarporträtt dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Fotografera porträtt till reportage är alltid roligt, och utmanande. Jag har sällan någon som helst aning om hur det kommer se ut dit jag kommer. Och tiden jag har brukar vara rätt knapp.

För det mesta använder jag bara en blixt för denna typens porträtt. Mest för att det går snabbast så jag kan klämma ur så mycket variation på kort tid som möjligt. Men jag tar alltid med två blixtar.

Denna artikel som publicerades i VeterinärMagazinet är från ett labb där man håller på med analys av prover från djur. Kanske inte riktigt CSI-miljö, men det gick att få till fint på bild.

Börja med vitbalansen

Många gånger tittar jag runt i lokalerna där jag ska fotografera för att välja en plats som känns lämplig. Denna dag var det mulet ute, och fönstren ganska belamrade med hyllor. Att ha med dem i bild som en synlig ljuskälla uteslöt jag direkt.

Men innan jag ens börjar ljussätta brukar jag tänka på vad som behövs för att få färgerna som jag vill. Här var det lysrör som med vitbalansen i kameran på Dagsljus (ca 5500K)  gjorde allt lite gulaktigt. Det känns ju inte direkt som ett laboratorium?

Från varmare till kallare ljus

En snabb justering av vitbalansen i kameran till ca 3000K gav ett mer blåaktigt skimmer på allt. Sen kan jag i efterhand välja att dra ner färgmättnaden så personen jag ska fotografera står ut lite bättre.

Ett CTO-filter på blixten räckte för att få tillbaka det som huvudljuset belyser till vanligt vitt ljus.

En stor blixt ovanifrån

När det finns bra takhöjd i lokalerna gillar jag att ha mitt ljus så högt upp det går. En Profoto B1 med ett Deep Umbrella Large White och diffusionsduk gör det väldigt lättarbetat.

Lite små justeringar av vinkel och styrka så blir det en bra balans mellan det befintliga ljuset och huvudljuset.

En slutartid på 1/200 sekund och bländare 4-5.6 ungefär gjorde att rumsbelysningen inte försvann helt.

Arrangera bilder

Just den här typen av artiklar, där mitt uppdrag i princip bara är att få med personen på bild, brukar jag fixa lite. Och med fixa tänker jag variation så allt inte bara blir ”person står i rum”.

Bara genom att flytta mig själv, vrida på kameran lite och småjustera blixten kunde jag göra en hygglig blandning bilder utan att behöva lägga tid på att bära omkring utrustning.

Oväntade reflexskärmar

Ungefär som på sjukhus fanns det här vagnar av plåt, och en sådan framför min modell skapade en bra clamshell-ljussättning.

Lampor i bild

Sen är det något med att ha lampor synliga, lite som rekvisita. Jag tycker alltid det livar upp. Har man dessutom en slags ringbelysning med förstoringsglas kan det knappt bli bättre.

Dra ner det gula

De flesta av bilderna jag tog var i princip klara direkt i kameran. Men många gånger försöker jag få till en kontrast i färgerna genom att ta bort ytterligare gult från bakgrunden.

Då syns rött och orange bättre som brukar utgöra huvuddelen av hudtoner på rätt många.

En kvart senare packade jag ner allt i väskorna och åkte därifrån. Som vanligt hade jag tagit med minst dubbelt så mycket. Men, som det så ofta är känns det bra att lägga minimalt med tid på ljussättning och istället ta den tiden till att skapa variation.

Inlägget Porträtt på laboratorium dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Jag fotograferade författarporträtt av Bo Söderström för Bonnier Fakta när han kom ut med boken ”Hur tänker din katt?”. Då fick Bosses egna lättregisserade katter vara statister.

När det ett tag senare var dags för boken ”Hur tänker din hund?” fick han låna en irländsk setter som modell. Den var hur snäll som helst, men var aningens klurigare att få dit vi ville.

Vi börjar med ett mörkt rum

Så är det oftast, och höstens stora första snöoväder gjorde inte saken ljusare. Jag gjorde det väldigt enkelt för mig genom att bara placera en blixt på vardera sida om mig i rummet.

Sett såhär i efterhand var det fortfarande smart, hade jag komplicerat ljussättningen skulle det bara gjort saker svårare. Och det var svårt nog att få en människa att få en hund att göra som vi ville.

Hundgodis underlättade såklart. Eller snarare, det var ett måste. Sen att de där små bitarna rätt ofta ramlade ner så hunden letade efter dem mer än att modella tog lite tid.

För en hund är det heller inte alls självklart att man ska titta mot kameran, hur pedagogiskt än tre personer i ett rum försöker förklara det. Matte var också på plats, och det var välbehövligt.

Exakt vad vi gjorde för när den här bilden togs vet jag inte.

Men, mitt bland alla bilder som fladdrade förbi kom det då och då några sköna porträtt. Det enda jag har lärt mig av denna övning är att man som fotograf mest får försöka hänga med.

Ibland blir det en bra kombination av människa och djur. Det är egentligen mer tur än skicklighet. Men man ökar sina chanser om man tar fler bilder, den saken är klar.

Sen kan det dyka upp någon oväntat som tar fokus från fotograferingen, kanske en fågel utanför fönstret? Har man tur blir det en bra bild, så det är bara att knäppa på.

Jag vet inte riktigt om det går att säga så mycket mer om denna fotografering. Slutsatsen är mest att man får försöka fånga ögonblicken och ta paus rätt ofta.

Det hade kanske varit lättare att börjat med hund och tagit katt som nummer två? Då skulle det upplevts som världens enklaste författarporträtt att ta.

Läs gärna: Kattporträtt med författare

Här kan du läsa mer om Bo Söderström och hans böcker hos Bonnier Fakta. Han har också skrivit en bok om fjärilar.

Inlägget Hundporträtt med författare dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

För det mesta när jag fotograferar porträtt av en VD eller styrelsemedlemmar brukar det ske på kontor. Men när Stendörren som är ett fastighetsbolag behövde bilder till deras årsredovisning var det minst lika viktigt att visa upp lokalerna.

Ska man då åka till Exploria som är ett gigantiskt lekland i Norsborg för barn och vuxna, då är det ju roligare med en gokart.

Ljussättning av gokart (och VD)

Jag fick uppdraget via reklambyrån Booming som jag fotograferat åt tidigare, då har det också varit för Stendörren.

Förutom allmäna verksamhetsbilder var uppdraget denna gång att fotografera bilder av deras hyresgäster. Dessa skulle användas i årsredovisningen i anslutning till en presentation och intervju.

Just den här dagen fotograferade vi på två olika platser, och jag ville som vanligt få till så stor variation som möjligt. Med mig tog jag den vanliga uppsättningen blixtar, två stycken Profoto B1.

Lågt i tak går bra om man sitter

Till porträttet ovan använde jag en B1 med ett Deep Umbrella Large White och en frontduk för diffusion. På undervåningen där gokartbanan fanns var takhöjden inget att skryta med. Hade det varit stående porträtt skulle jag nog bli lite ledsen. Det hade nog blivit rätt platt och trist.

Men, ibland har man tur och Explorias VD Mikael Andreasson hämtade glatt en knäpptyst el-gokart som vi placerade på ett bra ställe. Sen fick han sitta där och ringa lite samtal medan jag ställde in ljuset. Huvudljuset fick vara stort och lite från ovan till vänster.

För att han inte helt skulle smälta in i den svarta bakgrunden ställde jag en ren Profoto B1 några meter bakom gokarten. Sen följde en exercis i att få till rätt vinkel.

Utan motljusskydd på objektivet lyckades jag få till lite ljus på frontlinsen så känslan av dis fanns på vissa delar av bilden. Lustigt nog är faktiskt den färdiga bilden i princip helt utan retusch. Lite justeringar i Lightroom för att färdigställas med kurvor i Photoshop.

Jag önskar verkligen att fler kunder ville presentera sin verksamhet lika intressant som Stendörren gör. Då skulle jag kanske få åka till alla möjliga roliga ställen.

Inlägget VD-porträtt i gokart dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

En vecka om året fotograferar jag pressbilder åt Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne (ALMA), som är världens största barn- och ungdomslitteraturpris. Det har jag nu gjort nio år i rad.

Under pristagarveckan som avslutas med en ceremoni på Konserthuset i Stockholm fotograferar jag en massa olika evenemang. Schemat skiljer sig lite år för år, men några huvudpunkter är samma.

Som fotograf är det otroligt kul med såhär långa samarbeten, och speciellt när kunden har varit så bra på att använda bilderna. Någon bild som kanske första året inte syntes så mycket, kan få nytt liv när den behövs några år senare.

Porträtt till pressbilder

Det första i kalendern efter att pristagaren eller pristagarna har anlänt till Stockholm brukar vara pressbilder. Dessa används sedan flitigt från bildbanken på MyNewsdesk och i sociala medier.

Fram till pristagarveckan används ofta gamla pressbilder, även om jag vid ett tillfälle fick chansen att fotografera Barbro Lindgren på Öland. Det är ju kanske inte alltid praktiskt eller ekonomiskt att skicka mig till Japan eller Australien, hur mycket jag än skulle vilja det.

Snabba pressbilder

Jag brukar få tid med pristagaren under pressdagen, det är alltid på Skeppsholmen där de brukar bo. Någonstans mellan en halvtimme och en timme brukar vara standard.

För att göra det mesta och erbjuda varierade porträtt är jag där i god tid och promenerar runt för att kolla miljöer. Ibland har man tur med vädret i Maj, men ofta blåser det. Detta år när Wolf Erlbruch skulle fotograferas var det rätt grått och blåsigt.

Enklast möjliga ljussättning

Under åren har jag jobbat olika med ljuset, från att förlita mig helt på solen med max en reflexskärm som hjälp, till att använda Speedlights och nu senast Profoto B1 eller B2.

Idag förstår jag inte riktigt hur jag vågade att åka dit med bara en kamera och en reflexskärm, men det visar väl också på någon slags utveckling jag har gjort som fotograf.

Årets ljussättning, vis av förra årets blåst som nästan kraschade en blixt, tog jag med mig en smal softbox. Och en B1:a.

Snabba uppställningar

Fördelen med att bara använda en blixt är ganska naturlig, man behöver bara tänka på var den står. De flesta pressbilder jag tog av Wolf Erlbruch är ungefär samma idé bakom. Använd befintligt ljus för det mesta i bilden och blixten får lätta upp skuggorna lite.

Ibland fick blixten agera huvudljus och sätta tonen, men oftast var det tvärtom. Vårljus kan vara rätt svårjobbat med skarp kontrast och denna dag ett molntäcke som lätt inbjöd till kisande.

Ta med eller välja bort bilder

En annan sak jag tänkt på när det gäller utveckling är att jag nog numera är friare i vilka bilder jag levererar. Bilden ovan till exempel hade jag nog för några år sedan inte skickat med i leveransen.

Kanske mest för att den kändes knasig, men nuförtiden gillar jag variation och tycker är upp till kunden om de vill använda den eller inte. Efter en vecka med Wolf tycker jag den passar honom.

Alltid ansiktsporträtt

En sak jag har på min mentala checklista är att alltid försöka få med några ”headshots”. Dels för att jag gillar det mest, men också för att de har lång livslängd. Till en början kanske de porträtten i miljö används mest, men längre fram är det avskalade porträtt som körs mer.

Sen är det alltid bra att inkludera det i leveransen så inte kunden bara har helkroppsporträtt att utgå från. Visserligen har dagens kameror gott om pixlar att beskära från, men det blir ändå inte samma sak.

Porträtt i bil

Ända sedan jag fick till så sköna porträtt av Barbro Lindgren i en BMW (som för övrigt är generös sponsor år efter år) har jag försökt få in det som en del av fotograferingen. Meg Rosoff är också bra på porträtt i bil, även om den hade en annan färg.

Det är väldigt tacksamt att rama in porträtt med en bil, men lite ljussättning kan man behöva. För Wolf Erlbruch använde jag min softbox och B1:a som kantljus ståendens framför bilen.

Resten av ljuset är solen genom moln, men inramningen av bilen gör att ljussättningen lite liknar det klassiska dörröppningstricket.

De flesta porträtten från Skeppsholmen är tagna med en Nikon D5 och ett 24-70mm/2.8. Några kan ha varit med ett 85mm-objektiv, men jag brukar satsa på flexibiliteten en normalzoom erbjuder.

Fotografera på skolbesök

En av programpunkterna de senaste åren har varit ett besök på Hjulstaskolan. Det har inte alltid varit lätt som fotograf.

Detta år flöt allt dock väldigt smidigt. Viktigaste här är att ha full koll på vilka barn som får synas på bild, så det krävs bra kommunikation med skolan innan. För säkerhets skull brukar jag ändå ta ganska stor del bilder som kan användas utan oro.

Samarbetet med Hjulstaskolan är numera så smidigt att de planerar framträdanden och sånt med fotografen i åtanke. Det är bara barn som får och vill vara med på bild som mötte Wolf t ex.

Vid den lite större samlingen när det är jättemånga barn i gympasalen har de förklarat tydligt vilka uppträdanden som är ok att fotografera och vilka man kan dokumentera på annat sätt.

Det var ett år när några barn som inte skulle vara med på bild ändå fanns i närheten, men eftersom skolan kollar bilderna före publicering gick allt bra. Trist att inte kunna använda bra bilder, men det hade såklart varit tristare om man hade visat upp personer av misstag.

Diversebilderna igen

En sak jag försöker påminna mig själv om gång på gång är att ta de där diversebilderna. Det kan vara promenaden från ett ställe till ett annat, eller bara någon detalj.

Inkluderas de i bildleveransen finns det så mycket mer att arbeta med för de som sedan använder bilderna. Och de tar inte så lång tid att få till, bara man kommer ihåg det.

En sak är ju i alla fall rätt säker, man kommer aldrig någonsin få chansen att ta om någon bild. Så hellre en för mycket än tvärtom.

Porträtt från föreläsning

En annan punkt på schemat är kvällsföreläsningen på Kulturhuset där allmänheten är välkommen. Det brukar vara en timme på scen och rätt mörkt. Ibland lite scenografi, men denna gång väldigt avskalat.

De flesta år brukar någon person intervjua pristagaren eller pristagarna, så som fotograf får man fotografera en diskussion.

Ratta in manuellt spar tid

Jag har ungefär samma upplägg varje år, och det är att ta några bilder innan, sen försöka fånga några bra under föreläsningen och till sist om det bli mingel eller boksignering efteråt.

Själva föreläsningen är enklast att hitta rätt inställningar för ISO, slutartid och bländare medan man jobbar. Sen kör jag manuellt hela tiden så alla bilder får samma exponering. Det har snabbat upp efterarbetet väsentligt.

Samma gäller för vitbalansen. Man får prova sig fram lite och sen låsa den på en inställning. Har de som ljussätter scenen varit snälla är det samma belysning på alla.

Diversebilder här också

När föreläsningen är klar släpps publiken ut och de flesta stannar ett slag i foajén. Där kan man försöka få till några diversebilder om kunden vill visa hur evenemanget var, eller så kanske de kommer till användning i framtiden?

Porträtt i arbete

Några av mina skönare porträtt av pristagare har jag nog tagit vid det här tillfället. De sitter ibland och signerar böcker, och då kan man få till något naturligt. Jättestora fönster och solnedgång kan ibland göra ljuset väldigt roligt också.

Har man tur kommer någon besökare och hoppar in i bild. Den delen brukar jag använda en Speedlight till, mest för att kunna fånga snabba händelser. Sen varierar jag genom att stänga av den ibland för att allt inte ska kännas blixt-i-ansiktet.

Missade porträtt

När kvällens arbete på Kulturhuset var klart mötte jag upp Gert som är chafför och bilen utanför. Med en fantastiskt fin vårkväll var ljuset vid Sergels Torg roligt, men jag valde ändå att inte försöka något.

Här är jag övertygad om att det hade blivit jättebra porträtt med solljus som spretade genom stora fönster och in under huset. Men, jag kände också att det vore att kräva lite för mycket efter en timmes föreläsning och en halvtimmes signering på det.

Nu hade jag tillräckligt med bra porträtt på Wolf, men annars ska man nog göra ett försök när chansen finns. De kan ju alltid tacka nej.

Avslutning på pristagarveckan

Det är några evenemang i Stockholm jag är med på ibland, detta år var jag även med när han besökte Tyska Skolan. Men annars brukar det följa ett besök i Vimmerby.

Ett år åkte jag tåg dit för att dokumentera, men senaste tiden har fokus varit på att jag sköter Stockholm. Det finns väl även någon slags övre gräns för hur många bilder en kund har nytta av ibland.

Ceremoni på Konserthuset

Själva prisutdelningen är min sista punkt på agendan, och har så varit i alla år. Jag har nog använt ungefär samma utrustning också. Ett 70-200mm/2.8 VRII har varit standard så länge jag ägt det, plus en normalzoom.

Något år körde jag ett 70-300 (typ?), men det blev inte så skarpt som jag hade önskat även om man kom närmare. Samma med det år jag provade en mellanring.

Bredvid mig jobbade några pressfotografer från TT och andra bildbyråer, deras fokus var såklart inte som mitt riktigt. T ex när Kronprinsessan Victoria kom in med pristagaren smattrade de på väldigt med blixt och allt.

I mitt uppdrag var det såklart inte oviktigt, men jag föredrar att visa lite mer av sammanhanget totalt. Som en lång berättelse.

Här är det ungefär samma upplägg som på Kulturhuset. Jag kör manuellt så mycket jag bara kan. Ser man att ljuset på scenen ändras får man följa efter med inställningarna. Samma gäller för vitbalansen. Får man till det bra sparar det enormt mycket tid efteråt.

Ljus på scen

Som fotograf gillar jag bra ljussättning på scener. Men bra för mig är såklart inte samma som bra för en publik. Det som ser snyggt ut och är skönt för mänskliga ögat kan bli lite trist i kameran.

Svårt med bildskärmar

Nuförtiden används stora skärmar på scenen överallt. Jag förstår att det är roligt och erbjuder massor för kreativiteten. Men för mig som fotograf blir det knixigare.

Rätt vitbalans för personerna på scen blir sällan rätt vitbalans för det som visas på skärmar. Och när det gäller exponering kräver det nästan alltid efterarbete för att jämna ut skillnaderna.

Om inte personer och skärmar överlappar är det rätt snabbt gjort i Lightroom med en justeringsmask eller bara dra ner Hightlights. Men så enkelt ska man inte alltid ha det.

Slutartider och mörka rum

Har man ett teleobjektiv och ska fotografera personer på scen utan stativ brukar jag försöka att inte gå under 1/100 sekund. Vibrationsreducering i mitt tele är bra, så jag klarar mig.

Denna gång körde jag 1/200 sekund och lite högre ISO, men att fånga snabba dansare krävde lite fler exponeringar. En talare som bara står där kan dock funka utmärkt.

Minst en bra bild av varje

Evenemang varierar såklart, ibland står samma person på scenen en halvtimme eller timme, ibland kortare. Men i ett program som är en timme långt fullt med olika programpunkter kan det handla om en minut eller mindre som man har på sig.

Nu har jag gjort exakt det här upplägget många år, så jag vet ungefär hur lång tid jag har på mig. Men det kan ändå bli lite stressigt om man efter en snabbkoll så skärpan sitter märker att personen blinkat ovanligt mycket på alla bilder.

Eller i årets fall, en pristagare som inte tittar upp så väldigt mycket. Då får man skjuta på ordentligt när man märker att det finns tillfälle. Återigen, det kommer inte bli några fler chanser.

Just vid prisutdelningar där själva utdelningen av priset är det absolut viktigaste kan det vara smart att ha koll på ljuset. Jag upplevde det som att det varierade lite vid podiet där de höll tal och lite längre bak på scenen där de stod vid ceremonin.

Sen kan man ju också, om man har möjlighet, ha kollat bakgrunden. Finns det något ställe man kan flytta sig till diskret för att få en renare bakgrund? Sen kan det såklart vara förgäves om personerna placerar sig som de vill (vilket de gör), men man kan ju försöka.

Andra fotografer

Jag är väldigt ovan att fotografera på evenemang där jag inte är ensam fotograf. Men, som husfotograf åt ALMA är jag tacksam för dem.

Det livar alltid upp att kunna ta några bilder på uppbådet som trängs runt pristagaren och här även kronprinsessan. Det gör att det blir lite mer av allt.

Sen lär man sig med åren hur det går till, och de som är vana att bli fotograferade har också lärt sig. Fotograferna ropar en i taget var modellerna ska titta och allt flyter på väldigt smidigt.

Ibland får man några bilder där flera blixtar har utlösts samtidigt. Vissa gånger kan det bli extra bra och kul, men oftast inte. Sen är det aningens frustrerande att vänta på att blixten ska ladda upp, speciellt när man är van vid studioblixtar eller större batteriblixtar.

Jag förstår de som köper till ett batteripack till sin Speedlight, att bläddra genom i övrigt bra bilder som är för mörka är rätt trist. Men, för mig som hamnar i en sådan situation ungefär en gång om året har det aldrig blivit av att investera i något sådant.

Snabbleverans och sen klar

Jag har inte gått så långt att jag skaffat mig sändare till kameran för att direkt ladda upp till en server. Istället tar jag med en bärbar dator, kollar upp eventuellt trådlöst nätverk och ser till att jag kan logga in före allt börjar.

Sen hittar jag och kunden en lämplig tidpunkt i programmet där jag kan få tio minuter eller en kvart för att hinna göra i ordning en snabbleverans. Importera alla bilder i datorn går faktiskt fascinerande snabbt med XQD-minneskort och en USB-kortläsare.

Har jag gjort allt rätt med exponering och vitbalans krävs inte mycket arbete innan det är dags att ladda upp det på Dropbox. Kunden har redan innan fått en länk till den mapp bilderna hamnar i.

Sen brukar jag alltid göra två versioner av alla bilder. En högupplöst för tryck som jag döper rätt och sparar med färgprofilen AdobeRGB, men sen en viktigare i storleken 2048 pixlar med sRGB så det ser bra ut på Facebook och LinkedIn.

Nu har jag levererat alla bilder till ALMA och de har redan publicerat massor av dem löpande på deras blogg, hemsida, Facebook-sida och pressrum på MyNewsdesk.

(Hint, fotografer blir jätteglada när kunder är så duktiga som ALMA med att sätta ut fotograferns namn och tagga på Facebook.)

Det känns redan lite tomt att inte få fotografera Wolf Erlbruch mer, men han är nog rätt nöjd med att slippa ha en fotograf med sig som dokumenterar vartenda steg.

Vill du se fler pristagare jag fotograferat åt ALMA finns de här.

Inlägget En vecka med Wolf Erlbruch dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Jessica Stark från startup-hubben SUP46 är ny VD på StyrelseAkademien efter Suzanne Sandler och då behövs nya pressbilder. Som tur är hade jag en kamera och två blixtar, så jag kunde hjälpa till med porträttfotografering.

Jag fick en liten stund med Jessica i de otroligt ljusa lokalerna på Hamngatan, och vi lyckades klämma in några fotostationer. Innan hon kom dit hade jag redan sett ut några lämpliga platser, men det blev lite improvisation inslängt i schemat också.

Bakgrunden först

Efter att ha använt blixtar under så många månader för att få till något ljus att arbeta i med kameran, har det helt plötsligt börja handla om att hantera kontrasten.

Min spontana känsla när jag åkte hissen upp till kontoret på översta våningsplanet (med takfönster och allt), var att här fanns det ljus så det räckte. Men ögat luras ju och kameran går inte på sånt.

Det första jag gjorde var att promenera runt lite med ögonen och bara titta. Kisar man lite ser allt bra ut, kanske inte exakt den bakgrundsoskärpa som det blir i de färdiga bilderna, men typ.

Sen kan man ta upp kameran och låsa fokus ungefär där man tänkt ställa sin modell, så märker man direkt hur bakgrunden känns skärpemässigt.

Kruxet med naturligt, eller snarare, befintligt ljus från solen är att det varierar. Nu skulle varje ”scen” inte vara så länge eftersom jag ville hinna med en massa variation.

TTL och HSS

Men ändå. Har man fönster i bakgrunden kommer de inte vara konstanta när det är blandat molntäcke utanför.

Första testbilden visade att 1/200 sekund blev för ljus och utfrätt för att kännas bra. Åtminstone om jag ville ha en hyfsat öppen bländare. Så det fick bli HSS på blixtarna, vilket funkar alldeles utmärkt.

Andra testbilden landade kring 1/320 sekund med bländare 4, de färdiga bilderna när det fanns blixtljus med och allt hamnade på 1/640 sekund. Jag ville ju ändå ha ljus bakgrund.

För att hamna någorlunda rätt direkt brukar jag ha TTL påslaget på min Air Remote. Jag slår sen över till manuellt och oftast ökar jag blixtens effekt med minst ett steg. Sen kan det bli pillande hit och dit, men det brukar vara en start.

Två blixtar från samma sida

För porträttet överst i inlägget har jag en Profoto B1 med ett Deep Umbrella Large White plus diffusionsduk som huvudljus. Det har blivit mitt standardljus känns det som, och ett välförtjänt sådant.

Visst, det är lite otympligt att flytta på, och ska man genom dörröppningar får man oftast fälla ihop paraplyet. Men, att arbeta med det inomhus där det inte blåser är det svårslaget i hur snabbt det går. Upp med det rätt högt och sen vrider jag blixten och blixtparaplyet till dess jag tycker skuggorna hamnar rätt.

Ny favorit för kantljus

Jag köpte ju och gjorde ett snabbt test av nya Profoto OCF Magnum för bara ett kort tag sedan, men har nu hunnit använda reflektorn på flera jobb redan. Den har hängt med i sin fina lilla väska utanpå min stativväska varenda gång faktiskt.

Som kantljus tycker jag det funkar riktigt bra, speciellt med en Profoto B2 som klarar sig med ett nätt stativ. Man får dra ner effekten rejält bara så det inte fräter ut hår med sitt ganska skarpa ljus.

Vill man få lite överstrålning in i objektivet kan man vara i närheten med kanten på bilden där blixten är om man tagit bort motljusskyddet. Som med allt annat, kul ibland med måtta.

En blixt och solen

Det tredje stället vi fotograferade porträtt på var ett konferensrum som hade lutande takfönster och breda takstolar som var metallbalkar målade i vitt. Nästan som på en ljussättningskurs strilade den då skarpa solen ner och bildade mönster på vägg och bord.

Det måste jag göra något av, tänkte jag, och fick en trist testbild med alldeles för mycket kontrast.

Till det rummet tog jag bara med min B1:a och paraplyet som var alldeles för stort. Men det blev alldeles lagom att ha som upplättning i ögonhöjd. För det sittande porträttet vid bordet ovan har jag blixt och paraply bredvid mig precis till höger.

Med lite lagom mycket blixtljus kunde jag minska kontrasten och slippa få för mörka skuggor. Jessica satt bara där en kort stund, det var nog rätt svettigt med den gassande solen direkt i pannan.

En snabb gruppbild

Jag hoppar över en station här och går direkt till de sista bilderna som skulle vara Jessica Stark och Ylva Hambraeus-Björling, styrelseordförande på Styrelseakademien. Här hade jag kantljuset stående långt bort till vänster utanför bild och ställde huvudljuset precis bredvid mig till vänster.

Det är rätt ofta jag faktiskt står så nära huvudljuset att jag kan ha en fot på stativet. Troligtvis kommer det arbetssättet sig av att jag behöver ha en fot där för att hindra allt från att blåsa bort, så jag har vant mig. Det fina med den metoden är att jag snabbt kan sträcka ut en hand och vrida ljuset så som jag vill ha det.

Efter kanske tjugo minuter eller en halvtimme, och fem olika fotoplatser, var jag klar. Det enda jag saknade lite var att få med de åskmoln som var utanför på delar av himlen, men det får vänta till nästa gång.

Inlägget Jessica Stark, pressbilder dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Fotografera inomhus kan vara en utmaning, speciellt om man bor i Sverige. Är sedan plåtningen planerad till en sen eftermiddag i mars måste man börja tänka på ljuset.

Jag hade fått i uppdrag av kommunikationsbyrån Kapi Marketing (som jag även gjort en logga till för tusen år sedan) att fotografera en helt vanlig familj i en helt vanlig lägenhet. Två vuxna och tre lite trötta barn som ställde upp efter en helt vanlig dag. Ni förstår att vi började litegrann i en uppförsbacke.

Som tur var hade de lånat en relativt ny och öppen lägenhet, det som nog räddade dagen mest var balkongen.

Det ser hyfsat ljust ut men är kolsvart

Ögat är bra på många saker, och luras är kanske dess bästa gren. Både när det gäller vitbalans men speciellt ljus. För ett vanligt öga kan en lägenhet se ganska ljus ut, även om solen gått ner utanför och det är ett kompakt molntäcke.

Bilden ovan är utan blixt, slutartid 1/200 sekund och bländare 4. Inte så mycket ljus att arbeta med alltså, och då var taklampan ändå tänd. Vi behöver mer ljus helt enkelt.

Varifrån kommer ljus inomhus?

Alla ställer ju sina lampor som de vill, men jag tänker mig att ljuset kommer oftast rätt mycket uppifrån. Sen kan taklampor vara placerade så att ljuset ändå kommer från en sida, eller framifrån om man står under den och fotograferar något en bit bort.

För att utnyttja mina blixtar på bästa sätt började jag med att ställa en Profoto B2 utan ljusmodifierare på ett stativ och rikta den rakt upp i det (tur nog) helt vita taket.

Jag använde en Nikon D750 med ett 24-70mm/2.8 till alla bilder då det oftast skulle vara med mycket miljö. Sen ville kunden ha breda bilder att använda på webben, så det fick bli så.

Med så mycket vidvinkel blev allt ungefär lika skarpt, så det var inte så mycket att göra åt den saken. För att få maximalt med ljus från blixten körde jag på bländare 2.8 även om jag nu i efterhand tänker att jag också kunde ökat ISO. 

En blixt på balkongen

Vid filminspelningar i lägenheter ser man ofta en kran stående utanför med några tusen watt som lyser in genom ett fönster. Jag hade tyvärr ingen sådan med mig, men lägenheten hade en bra balkong perfekt placerad.

Trots en blåsig dag ställde jag en Profoto B1 där. Ett stadigt stativ och en rem löste det problemet. Utan ljusmodifierare finns det inte fullt lika mycket som fångar vinden.

Det var nog det som räddade de här bilderna, helt plötsligt kunde man nästa luras att tro att det var solen en sen eftermiddag som var på väg att gå ned därute.

Förutom att ge personerna på bild lite kantljus som separerar dem från bakgrunden fick jag till en liten solstrimma på soffan. Det är nog nästan den lilla detaljer jag är mest stolt över.

Från kolsvart lägenhet till solnedgång

Under tiden vi arbetade i lägenheten klarade vi av sex olika ”scener”, men flera hade ungefär samma position på blixtarna. Med tre efter ett tag ganska trötta barn och två väldigt tålmodiga vuxna modeller ville jag lägga minimalt på tid på annat än fotografering.

Det svåraste med den här plåtningen var nog att bilderna skulle vara så breda. Och att vi skulle få med flera personer i nästan alla bilder.

Hade jag använt samma lägenhet för porträtt vore det inga problem. Då skulle jag nog ha använt djupet på annat sätt och kunnat fuska mer, men nu fanns liksom inte utrymmet för det.

Men det som räddade allt var ändå balkongen.

Inlägget Ljussättning av mörk lägenhet dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Bilfotografering är inte min specialité, men jag har fotograferat min beskärda del bilar ändå. Allra mest åt Turtle Wax för deras produkter till rekond och rengöring.

Nu var det dags igen och denna kalla dag i vintras/våras fick vi använda ett Turtle-center på Lidingö som var otroligt ljus och fint till fotostudio. Många gånger ligger annars just biltvättar och rekondanläggningar långt ner i parkeringsgarage.

Jag tog med min kameror och några blixtar, sen agerade ägaren modell för att det skulle hända lite och bilarna bli ännu blankare.

Ljus, blänk, vatten och fart

Senaste jag fotograferade bilar var nog på en motorväg i solnedgången, och det blev fantastiska bilder. Nu var uppdraget mer att få lite arbetsbilder på hur Turtle Wax produkter används och hur miljön där de används ser ut.

Som tur var fick vi låna en väldigt fin bil. Jag blev tillfrågad om jag hade några önskemål om färg, och jag svarade grå eller silver. Röda bilar är jättefina, och i andra färger också, men det blir så otroligt lätt att färgen tar över och alla bilder ser ungefär likadana ut.

Inte så användbart totalt alltså.

Sen har vi det där med blanka bilar i färger och ljus som studsar.

Två blixtar snett bakifrån

I huvudsak använde jag samma ljussättning på de flesta bilderna. En Profoto B1 till vänster med ett Deep Umbrella Large med diffusion och en helt bar B1 på högersidan i andra hörnet.

Blixten från vänster fick ge det stora ljuset och blixten till höger fick agera skarpare kantljus. Direkt bakom mig var portarna till bilhallen öppna och släppte in bra med dagsljus.

Såhär ser förresten en skum bil ut.

Bakom de där portarna stod jag, men då var de öppna och släppte in iskall vind plus lite snö faktiskt.

En vinkel, flera varianter

Jag jobbade allra mest precis framför bilen för att få en så lång arbetsyta som möjligt, dvs motorhuven. Huvudljuset flyttade jag lite fram och tillbaka, men alltid på samma avstånd från bilen för att slippa justera exponeringen för mycket.

Min glada kund hjälpte till att vara testmodell och visa hur man hanterar sakerna så allt blev rätt. Många gånger är det ju rätt skönt att ha med kunden på plåtningar för att man snabbt ska kunna stämma av så allt blir som de vill direkt. Det sparar tid efteråt.

Har man med sig två bilintresserade polernördar kan det dock ibland bli rätt mycket diskussion om vattendroppar eller helt irrelevanta bilfrågor som dyker upp. Men det är ju det som är kul med att vara frilans, man får hoppa in i någon annans verklighet ett tag och lära sig saker.

Välja bort vissa vinklar

En sak jag lärt mig av att fotografera bilar under åren är att man ska hela tiden ta testbilder för att se vilka vinklar som är lättjobbade och vilka man redan från början kan välja bort. Så kan man kommunicera det till kunden direkt. Eller ändra ljussättningen om det är viktigt att få med något speciellt på andra sidan.

En såhär blank bil kommer visa allt i sin omgivning som en spegel, så det gäller att titta noga. Annars får man sitta där i Photoshop och ta bort saker hela dagen. Sen betyder det inte att reflektioner inte får vara med, speciellt inte i såhär ”realistiska” bilder.

Alternativet är att skärma av allt och i princip bygga en jättestudio med vitt överallt. Eller svart. Det är inte riktigt så jag arbetar.

Här är förresten ett exempel på hur en av bilderna användes i trycksaker m.m. med en blåaktig ton över hela ytan. Jag önskar verkligen att vår bil var såhär ren och blank ibland.

Andra hållet kan också funka

För att inte låsa oss helt vid en bil tog vi in en annan med fina former och visade på lite polerteknik från andra hållet. Här fick jag korta ner slutartiden väldigt rejält för att få lite täckning i himlen utanför. Blixtarna står ungefär på samma ställe som de gjorde hela tiden.

När vi väl var klara såg mina uppdragsgivare såhär glada ut. Jag packade ihop mina kameror, stativ och blixtar för att sätta mig i en bil som verkligen hade behövt en omgång med alla produkter Turtle Wax erbjuder. Men, jag tog betalt i pengar som vanligt och fick åka hem i en normaloblank bil.

Inlägget Fotografera väldigt blanka bilar dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Fotografera porträtt på moderna kontor är oftast trevligt, men många gånger är det så mycket glas överallt man måste hålla koll på. Det händer mig hela tiden att jag får ändra en ljussättning för att någon blixt reflekteras i glas någonstans.

Men det kan bli bra också. Och här är ett exempel när jag upptäckte reflektionerna och sen försökte förstärka dem istället för att dölja dem. Det är såklart en smaksak, men jag gillar små ljusfläckar.

Jag var på ett kontor och hade precis fotograferat till en artikel i företagets personaltidning. De som ställde upp som statister gjorde ett riktigt bra jobb, och jag hade ingen stress, så jag frågade om de ville ha varsitt porträtt som tack för hjälpen.

Utanför konferensrummet fanns en lite lounge där jag ställde upp en Profoto B2 med Deep Umbrella Large och diffusion till vänster. För att lätta upp lite från kamerans håll ställde jag en B1 bakom mig, men utan ljusmodifierare, riktad snett upp mot taket.

Synliga ljuskällor och fönster

I vanliga fall skulle den här ljussättningen vara som att be om strul. Blixten bakom mig var lite ovan huvudhöjd, men vinkeln på den gjorde att själva blixten reflekterades i fönstret bakom modellen.

Men det gjorde faktiskt inget. Det såg mest ut som vilken lampa som helst, kanske som en taklampa eller ett lysrör? Sen blev det även så att blixtljuset som slog i taket också gav en reflektion, men här som ett diffust ljusare område.

Nu var egentligen inga av dessa reflektioner något problem, jag tyckte ju att de tillförde något, så det krävdes inga ändringar. Men man hade såklart kunnat göra ungefär samma ljussättning och bara ändrat höjd och vinkel på kamerastativet eller blixtarna. Men ibland kan slumpen bli bra, och då får man vara glad.

Lite CTO på båda blixtarna gjorde omgivningen lite kallare, men i övrigt är det en rätt enkel ljussättning och i princip noll retusch.

Dagens lektion: omfamna slumpen och kontrollera den lite.

Inlägget Porträtt med bra fönsterblänk dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

När jag fotograferar porträtt utanför fotostudion tar jag alltid med mig för mycket utrustning. Många gånger är det bra att det finns ljusmodifierare att välja på, eller andra prylar man kan ha nytta av. Det går ju sällan att veta exakt vad som behövs förrän jag är där.

Vissa gånger kan de där extraprylen vara en livräddare, t ex som när jag fotograferade Per Vesterlund för Albert Bonniers Förlag ute i Saltsjöbaden tidigare i år. Hade jag inte ett extra blixtparaply skulle det blivit enbart bilder där vi var skyddade från regnet.

Bakom kulisserna ute i regnet

Jag ska vara ärlig, det regnade inte jättemycket, men tillräckligt för att hans kläder skulle bli prickiga på en minut. Och håret hade nog blivit mer som en blöt hund. Inget man vill utsätta sina modeller för.

Jag hade rekat lite innan vi träffades och såg den här tegelväggen med murgröna som skulle kunna bli en av flera bra miljöer att fotografera hans författarporträtt i. Synd att det började regna som sagt.

Eftersom jag hade ett extra paraply (jag hade en bra jacka) kunde ha stå där i regnet och jag kunde ordna ljussättningen i lugn och ro.

Paraply som regnskydd och flagga

Sen fick jag en grej på köpet när han höll i paraplyet, och det är nog den enskilda faktorn som gjorde just dessa porträtt extra bra. Nämligen att paraplyet i rätt höjd flaggade av ljuset från höger på ett alldeles lagom sätt.

Om du jämför ljuset i ansiktet på de två bilderna ovan kan du säkert se hur det förändras rätt rejält bara när Per vinklar paraplyet och sänker det lite. På övre av de två bilderna blockerar paraplyet inget ljus från blixten, en Profoto B2 förresten.

När han håller det lite lägre och mer rakt gör det övre delen av ansiktet och toppen på huvudet mörkare. Allt blir lite mer kontrastrikt och färgerna mustigare. Bättre på alla sätt alltså. Tycker jag.

Mer kontrast, mer liv

Jag har alltid gillat porträtt där skuggorna aktivt ser till att lyfta fram att ett människohuvud är i tre dimensioner. Paraplyet skuggar det befintliga ljuset från himlen (solen syntes inte till, men de heltäckande molnen gav något slags allmänljus), vilket hjälpte till att göra skuggorna på sidan av huvudet djupare.

Avslutningsvis kan jag bara varmt rekommendera att prova en liknande lösning för utomhusporträtt. Det behöver såklart inte alltid vara ett paraply, men att kontrollera ljuset med mer än en reflexskärm kan lyfta porträtt väldigt mycket, tycker jag.

Nu återstår bara för Profoto att göra ett bra handtag till sina blixtparaplyer så de blir skönare att använda som vanliga paraplyer. För vem vill inte skydda sig mot regnet med ett djupt paraply?

Inlägget Utomhusporträtt med blixt och extra paraply dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Porträtt utomhus på vår och sommar var något jag för länge sedan alltid gjorde med bara en kamera. Kanske kanske kanske en reflexskärm för att lätta upp skuggorna lite.

Nuförtiden tar jag med mig batteriblixtar och en massa annan utrustning var jag än går, oavsett hur fint väder det må vara. Men det är ändå något visst med fina dagar när blixtljuset mest är med för att få till porträtten precis som jag vill ha dem. Inte bara nästan.

Extra ljus på långt håll

Jag minns inte exakt, men gissningsvis var det här jobbet ett av de första efter att jag hade köpt den nya Profoto OCF Magnum-reflektorn. Man kan lugnt säga att den gjorde nya saker möjliga.

Läs gärna mitt test av Profoto OCT Magnum här…

Första bilden i inlägget är med en Profoto B1 och en OCF Magnum bredvid mig på kanske 10 meters håll. Slutartid 1/2000 sekund och bländare f/4 för att himlen med de fina molnen skulle bli bra. Jämför sen hur mörkt det blev på killen i mitten.

Då är jag glad att jag släpar med mig eget ljus.

Vi börjar från början

Det här fotouppdraget gjorde jag i slutet av juni, vädret var fint och jag skulle porträttera en kille som tävlar i swimrun. Det var inget krav från min sida att han skulle vara i vattnet, men han gjorde det ändå.

Vi bokade träff i Sundbyberg, vid ån. Han skulle ändå springa på lunchen och verkade uppriktigt glad över att få en anledning att hoppa i det kalla vattnet. Jag måste återigen betona att jag aldrig skulle tvinga någon, själv hade jag aldrig badat där och då.

Jag kom dit i god tid innan utsatt tid och rekade lite platser. Den fina på bilden ovan blev lite opraktisk eftersom där de av någon anledning inte har några stegar upp från vattnet. Så jag hittade en ranglig brygga som låg nere under vattenytan, där var skuggan bra också.

Blixten står kvar, jag rör på mig

För att förenkla för alla inblandade kör jag ofta min gamla ”Gå runt din modell”-metod som alltid är användbar. Bara genom att låta allt annat än jag själv med kameran vara oförändrat kan man lätt få till några varianter på de första bilderna.

Från den här vinkeln med blixten långt bort till vänster utanför bild hjälpte de vita ytorna på skylten till lite som reflexskärm.

Blixtstativ i sitt vanligaste utförande är ofta utmärkta att placera på jämnt underlag. En sluttande gräsmatta är inte riktigt deras miljö, men som tur var fanns den där 5 knopsskylten jag kunde luta blixten och stativet mot. Det blåste lite, så en snodd lugnade mig avsevärt.

Tack igen för HSS

Nu har jag inte behövt använda korta slutartider under hösten och början på vintern, men bara att kunna ha bländare f/2.8 med en slutartid på 1/4000 sekund gör återigen saker möjliga.

Nu kanske det här upplägget inte är optimalt för suddig bakgrund, men bättre än att försöka kompensera med enbart bländare. Det hade varit så synd på fina molnen om himlen varit utfrätt.

Färre förflyttningar, mera annat

När jag kollar miljöer innan en fotografering på plats brukar jag ofta satsa på de där jag kan få ut mest variation ur minst tid. Dvs inte behöva dra med modellen hit och dit, packa upp och packa ner saker, utan istället fotografera. Och prata.

Den där skylten verkade nästan placerad där för att hjälpa fotografera att säkra upp blixtar och stativ. Vilket gjorde att vi stannade där. Nu passade det bra att simma lite, häva sig upp ur vattnet och sånt man gör när man håller på med swimrun.

Jag bytte mitt 24-70 till ett 70-200 och provade något jag aldrig gjort förut, vad jag kan minnas i alla fall.

Teleobjektiv och blixt

Min modell för dagen simmade fram och tillbaka ett par vändor. Jag försökte komma så långt ner jag bara kunde, men den sluttningen som var bredvid ån gjorde att det ändå blev lite snett ovanifrån.

När jag tänker på det såhär i efterhand kunde jag ju lagt mig på bryggan, men då hade jag varit i vägen för honom på väg upp. Nu blev det ju bra ändå med blixtljuset som frös vattenstänk och allt.

Jag minns inte heller detta perfekt, men gissningsvis ställde jag in blixtens styrka manuellt. Vilket gjorde att många av bilderna blev över-, eller underexponerade på honom i vattnet.

Men, några exponeringar mitt i där avståndet var perfekt blev fina. Det gör rätt mycket att få dit lite blixtljus, så kombinationen teleobjektiv och blixt ska jag prova mer.

Porträtt med lite mildare kontrast

Mest för att inte bara ha bilder med den aningens mer kontrastrika Magnum-looken satte jag ett halvtransparent blixtparaply framför min Profoto B1. Det tillsammans med att låta aningens mer dagsljus vara med i bilden (1/1600 sekund) gav ett lite mildare porträttljus.

Här någonstans kände jag att det fanns nog med bra porträtt till reportaget om honom i personaltidningen. Lite miljö, lite action, lite avskalade porträtt och blandade vinklar. Allt som jag hoppas en tidningsformgivare vill ha för att använda många bilder, inte bara en enda, till artikeln.

Sen kände jag också att han nog hellre ville springa sig varm än att låta mig klämma ur ännu en ”scen” med all tid det kunde ta.

Han sprang sin väg, jag tog bilen till datorn och började arbetet med att välja. Vilket oftast är det svåraste.

På många sätt är den här typen av uppdrag det roligaste som finns. Modeller som bjuder på sig själva och ställer upp på en massa saker. Möjlighet att styra tid och plats. Plus utrustning som gör saker möjliga utan att behöva släpa på så mycket saker.

Kul att göra, kul att visa upp, och lärorikt.

Inlägget Swimrun, porträtt, Profoto B1 och OCF Magnum dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Bland det roligaste som fotograf när det kommer till att skapa en bild är att kunna föreställa sig hur slutresultatet ska bli. Ta en till synes platt miljö, lite grådaskigt väder och lägg bara till ljuset från en blixt plus lite snabb redigering i Lightroom. Ta-da!

Jag blir lika glad varje gång när känslan av att det går att göra något riktigt bra med små medel visar sig stämma.

Ljussättning i blåsten

Uppdraget var att fotografera en person till en personaltidning, gärna så fritidsaktigt som möjligt. Vi hade bokat in dagen någon vecka i förväg och vädret hade varit fantastiskt.

Just denna dag var det tvärtom.

På vägen till havsbadet spöregnade det och jag åkte runt i området för att försöka hitta lä och skydd från regnet. Som tur var slutade det regna precis när vi skulle ses och solen tittade faktiskt fram pyttelite.

Det hade kanske varit smartare att använda en mindre ljusformare. Grejen var bara att jag ville ha rätt mycket vidvinkel men kanske inte supermycket kontrast. Så det fick bli ett stort blixtparaply ändå.

Som tur är finns det stolpar och skyltar man kan surra fast blixtstativet vid. Och som tur är har jag alltid med mig massor med remmar.

Kunden i det här fallet var Swedbank, och av en slump hade jag ett IKEA-paraply hemma i en orange färg som passade. Det fick han hålla i på några bilder för att tillföra någon slags kulör till den aningens grådaskiga miljön.

Ett CTO-filter på blixten gjorde att jag kunde dra bakgrunden åt det lite mer kalla och blå hållet.

En Profoto B1 500 kan ibland vara otroligt ljusstark. Ställer man den på några meters avstånd, har ett stort blixtparaply med vit insida och även diffusionsfront samt färgfilter är det inte mycket ljus kvar.

Efter redigering i Lightroom

Jag ska inte påstå att jag såg exakt den här bilden i huvudet när vi stod där. Men inte så långt ifrån faktiskt. Förhandsvisningen i kameran hjälper till lite att visa om man är på rätt väg.

När vi var där vid vattnet tog vi lite andra porträtt, några med solen bakom och några med solen från sidan. Men det är nog ändå denna som kändes mest som en bra bild till ett uppslag.

En liten skön bonus är återigen effekten man kan få av att låta modellen hålla i ett paraply. Till skillnad från författarporträttet av Per jag tog tidigare i år, där paraplyet blev som en avskärmande flagga fick vi här en orange toning över pannan.

Bland de viktigaste sakerna jag nog har lärt mig under åren är att lita på instinkten. Att inte sluta för att det kanske ser trist ut för blotta ögat. Och inte bli alltför avskräckt av att det kan se lite platt ut i kameran.

Sen får man även vara tacksam att det finns folk som låter sig regisseras även i dåligt väder. Då blir det bra till slut.

Inlägget Se det färdiga porträttet i huvudet dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Illustratören Lisen Adbåge och författaren Sara Ohlsson har gjort en barnbok ihop på Lilla Piratförlaget, ”Frallan är bäst” heter den.

Jag fick uppdraget att fotografera författarporträtt av duon, eller ska man kanske säga pressbilder för att inte låsa in sig? Hursomhelst bokade vi en dag då de skulle vara på förlaget, och jag tog med lite blixtar och kameror.

Bakom kulisserna

Jag har fotograferat på deras kontor tidigare, t ex författarporträtt av Johanna Lindbäck, och har en rätt bra bild av vilka miljöer man kan klämma ur där. Tyvärr var det lite för kallt för att använda balkongerna, så vi valde de stora fönstren som bakgrund.

Vädret den dagen var mest molnigt, men som tur var letade sig några solstrimmor ner på gården. Eller snarare, lyste upp delar av fasaderna där så bakgrunden blev lite livligare.

Att använda fönster som bakgrund kan ha sina baksidor eftersom glas är rätt duktigt på att reflektera saker, t ex ljuskällor. Därför fick det bli lite vinklat mot rutorna.

Huvudljuset var en Profoto B2 med ett Deep Umbrella Large White och diffusionsduk på det. För att inte den som satt närmast blixten skulle vara för ljus lättade jag upp med min hemmagjorda ringblixtadapter som är ett enkelt DIY-projekt.

I den satt mitt andra blixthuvud kopplad till samma Profoto B2. Det är inte ofta jag kör två blixthuvud på B2, men när man vet att avståndet mellan blixtarna inte ska vara alltför långt är det väldigt smidigt.

Variera en sittning

Vi experimenterade med en massa olika sätt för två personer att sitta bredvid varandra, och det är fascinerande hur mycket man kan göra. Till slut blev det dessa två som vann.

Den sista är nog mest en slump, någon gång mitt i hela fotosessionen råkade de bli extra glada och riktade blickarna mot valfria hörn. Men det kan ju bli bra det också, om man har tur.

Hursomhelst är ringblixt eller snarare ringblixtadapter något jag använder speciellt ofta för porträtt, men den typen av ljussättning har en stor poäng. Och det är att man får bra upplättning av skuggor så det egentligen går att vrida och vända modellerna lite hursomhelst utan att någon del blir för skuggigt.

Har du en Roundflash eller Kaffebrus-kopian hemma kan jag varmt rekommendera denna modifikation.

Inlägget Sara Ohlsson & Lisen Adbåge, pressbilder dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Författarporträtt i miljö är alltid roligt att fotografera, men samtidigt lite klurigt. I studion har jag kontroll över det mesta, men i en större lokal får man ha lite tur med vädret.

Exakt så var det när jag fotograferade pressbilder för Bonnier Carlsen av Filippa Odevall och Karin Hedman. De har gjort en bok om yoga tillsammans och för att ha lite mer utrymme hyrde jag takvåningen på Färgfabriken i Stockholm.

Lokalen är fantastisk på alla sätt (det var även där jag gifte mig för några år sedan, så jag är lite partisk). Men takfönstren är inte till mycket hjälp om inte solen finns där. Som tur var var den på vår sida.

Lite hjälp av solen till bakgrunden

När vi kom till Färgfabriken var det mulet ute. Enligt prognosen skulle det spricka upp, och det var precis vad det gjorde.

Jag hade med mig två B1:or och även två A1:or som jag hade fått låna av Profoto för att testa inför lanseringen i höstas. Tyvärr hade jag inga bra fästen till stativen för A1, så de fick agera kantljus med hjälp av lite snoddar och remmar.

Behind the scenes, en skiss

För porträttet i inlägget hade jag ställt upp mina fyra blixtar ungefär som i skissen ovan. Solens mönster på väggen från takfönstrens ramar kunde jag inte låta bli att få med, så det fick bli det utsnittet.

Jag placerade Filippa och Karin så de inte fick något direktljus från takfönstren på sig, så allt ljus på dem var blixtljus. Plus lite allmänljus som fanns i lokalen såklart.

Allt i två väskor

Jag minns inte riktigt, men det här kan ha varit den dagen jag invigde min ThinkTank Logistics Manager också. Fantastiskt skönt att få med sig allt i två väskor, och slippa ryggsäck för en gång skull.

Dagen till ära hade jag förberett ordentligt med massor av stativ om jag skulle behöva skärma av ljus, så egentligen var stativväskan lite överflödig. Men, med parkering nära och hiss upp till takvåningen var det inga större problem.

När vi ändå hade alla blixtar uppställt på första platsen tog jag både gruppbild och även individuella porträtt. Med det utsnittet försvann det fina mönstret av ljus i bakgrunden lite, men det fanns ändå där.

Tur var väl det, för när vi var klara med den biten av fotograferingen gick solen i moln och lokalen blev något helt annat. Fortfarande fin lokal, men det är ju himla lyxigt att få hjälp med lite ljus ibland.

Lite yogaövningar

När vi ändå hade en gigantisk fotostudio till vårt förfogande flyttade jag blixtarna så vi hade en vit vägg bakom. Där fick de göra lite övningar som kunde bli bra bilder att komplettera författarporträtten med.

Jag kan förresten varmt rekommendera Färgfabriken om du behöver hyra en lokal. Festvåningen högst upp är otroligt stor och luftig, och utanför finns en massa bra miljöer om du ska fotografera.

Inlägget Författarporträtt till yoga-bok dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Fotografera bilder till personaltidningar och kundtidningar innebär oftast att arbeta med glada och vanliga människor. Och i lokaler som är som de är. Ibland kan man få bestämma själv, men mycket ska vara på arbetsplatsen och kännas relativt naturligt.

Det kan vara lite svårt att kombinera dessa önskemål men det går oftast att lösa med några blixtar och god samarbetsvilja.

Ögat ser en ljus lokal, inte kameran…

Våra ögon är experter på att luras, eller anpassa saker så vi upplever det på ett lagom sätt för oss. Ska man sen få en kamera att uppleva det på ungefär samma sätt går det oftast inte bara rakt av. Inte inomhus i alla fall, mitt i vintern med krav på en bra bild.

Bilden ovan är tagen utan blixt efter lite testbilder där jag hade kommit fram till slutartiden 1/200 sekund och bländare 4. Detta för att minimera kontorsbelysningens påverkan utan att göra den bakre delen kolsvart och trist.

Den färdiga bilden i början på inlägget var ungefär så jag hade planerat den, med två personer i förgrunden och två närmare bakgrunden.

Huvudljuset är en Profoto B1 med ett relativt stort Deep Umbrella Large vit plus diffusionsfront för att ge båda modellerna närmast bra och lättarbetat ljus.

Två Profoto A1 hjälpte till

Kantljus kommer oftast från sidan, som namnet antyder, och är kanske inte det mest naturliga ljuset i en lokal utan fönster. Men huvudsaken är att det blir bra, och med en av mina Profoto A1 utan modifierare långt bort i lokalen gjorde det jobbet enkelt.

Min andra Profoto A1 hade jag faktiskt på kameran, så den både fungerade som radiokontroll/blixtutlösare och även upplättning. Det är ett sätt jag faktiskt har använt mina A1:or på rätt många gånger sedan jag skaffade dem.

Inomhus med vitt tak är det faktiskt otroligt smidigt som upplättning att ha en blixt på kameran och slå den rätt upp. Behöver man flytta sig själv är det snabbt ordnat att justera blixteffekten efter det. Man kan också använda TTL på det sättet, men jag har mest kört manuellt.

Eftersom sändare och blixt är samma enhet kan man enkelt välja om kamerablixten ska vara på eller inte. Det ger enkelt en valmöjlighet att lägga till lite upplättningsljus om huvudljuset lämnar för många skuggor för att det ska se bra ut.

Fotografera genom frostat glas

Den andra miljön vi fotograferade i, av tre totalt, var i ett konferensrum. Jag flyttade med mig en B1 och en A1, den andra A1:an fick sitta kvar på kameran.

Den A1 jag hade som kantljus tidigare riktade jag upp i taket för att vänstra kanten på bilden inte skulle bli för mörkt. Min B1 med blixtparaply blev huvudljus igen och blixten på kameran upplättning från kamerans vinkel.

För att få till åtminstone lite variation i bilden hade jag tur med lite frostat glas i mitten på glasväggen. Efter lite experimenterande hittade jag en bra plats att trycka objektivet mot glaset så frostningen skapade lite ljusa fläckar.

Just den här typen av relativt snabba fotouppdrag har blivit så otroligt lättjobbade sedan batteriblixtarna kom. När jag nu kompletterat mina B1 och B2 med två Profoto A1 har blivit ännu bättre.

Inomhus klarar jag mig med två Manfrotto Nano och kanske två små blixtparaplyer. Vips har jag fått två ljuskällor till att arbeta med utan att det blir så mycket mer utrustning att släpa på.

Att sen kunna ha en A1 på kameran har faktiskt också öppnat upp för helt nya sätt att arbeta. Det jag måste komplettera med nu är bara två extrabatterier. Även om de håller rätt länge så tar de nästan garanterat slut innan de till B1:orna.

Inlägget Ett arrangerat foto till personaltidning dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Malin Bergström är barnpsykolog och har svarat på en massa frågor i tidningen Vi Föräldrar. Just de hörde av sig och behövde nya porträtt på Malin vilket jag gärna ställde upp på.

Fotograferingen planerades in till början på februari, en månad som inte är känd för mer positiva saker än att jag fyller år då. Till råga på allt var det snöstorm (på riktigt) så vi höll oss inne.

Platsen vi valde för porträtten blev Bonnierhuset på Torsgatan, där finns det massvis med bra miljöer och den första jag hade spanat ut var några trappsteg med stengolv i bakgrunden.

Ljussätt bakgrunden först

Det brukar vara en bra grundregel, ibland kanske man inte ens ljussätter den utan bara exponerar så den blir bra. Just den här dagen var det som sagt var snöstorm ute och mörkt, så allt ljus kom från blixtar. Inte ett naturligt ljus så långt ögat nådde.

Stengolv kan dock vara lite kniviga. Åtminstone om modellen för dagen sitter ner och jag fotograferar snett uppifrån. Detta för att få en så mjuk och lugn bakgrund som möjligt av bara melerat stengolv, inga väggar eller andra detaljer som stör.

Blänket från blixten bakom Malin (en Profoto A1 utan krusiduller) fick jag flytta runt, höja och sänka, vinkla och zooma ett par gånger innan ljuset föll bra. Just den typen av ljus är svårt att se hur det blir i kameran hur mycket inställningsljus man än har. Man behöver ju se det från exakt samma vinkel som kameran ser.

Tre blixtar och blixtparaplyer

Jag har lite fastnat i att använda blixtparaplyer som huvudmodifierare nästan hela tiden. Förklaringen är enkel, de är så snabba och smidiga att arbeta med. Tar nästan ingen plats och väger minimalt.

Ibland kan jag sakna en lite kant på dem för att kunna styra vinjetteringen bättre, men med en ”front diffuser” blir de i princip som en softbox utan raster. Rastret kan jag också sakna ibland såklart.

Huvudljuset kommer från vänster och är en Profoto B1 med ett Deep Umbrella Large plus diffusion.

Bakom Malin till höger sett från kameran är en Profoto B2 med ett Deep Umbrella Medium och diffusion. Här tejpade jag även fast ett 1/4 CTO färgfilter. Bara för att få ett lite varmare kantljus.

Vinjetterat ljus och skuggor

Efter vi hade klarat av vår första ”location”, eller kanske plats helt enkelt, provade vi på nästa ställe. Men platsen efter det är mer intressant så jag hoppar direkt dit.

Bland arbetsplatserna för Vi Föräldrar och andra tidningar finns en fin betongvägg och en lång bänk. Där fick Malin sitta bredvid en fin lampa. Mest av platsbrist tog jag bara två ljuskällor till porträtten här. En B1 och en B2.

Mia Högfeldt skötte hår och smink, men höll också koll på en massa annat. Jag inser hur skönt det är att ha någon med mig som hjälper till med den biten, som har ett öga för sånt också. Tyvärr sker det alldeles för sällan på mina plåtningar.

Vinkla och vrid på paraplyet

En blixt och ett paraply kan ju låta väldigt simpelt och samtidigt lite platt. Men jag fortsätter förundras hur mycket man kan göra bara genom att vrida på blixten lite så ljuset inte kommer rakt på.

När jag tänker på det så använder jag nog aldrig paraply i ljussättning så någonsin. Ibland kan det nog se ut som att blixten och ljuset från paraplyet knappt pekar mot modellen i fråga.

Men, som de två bilderna ovan visar kan det bli en otrolig skillnad när det kommer till struktur på bakgrunden, vinjettering i kanterna m.m. bara med en lätt justering av paraplyet.

Snabbare och mer flexibel

Just den här plåtningen är ett så otroligt bra exempel på hur mycket lättare jobbet som fotograf har blivit. De senaste åren har ju för mig helt blivit batteridrivet och rullbart.

Profoto B1 fick ersätta min gamla AcuteB 600R, sen kompletterades den med ett lättare blixthuvud till Profoto B2. Bara det underlättar massor om det t ex blåser eller om man vill bära lättare stativ. Eller kanske använda bomstativ, då är B2 bra.

Profoto A1 har verkligen fått mig att börja använda fler än två ljuskällor igen. Det var länge som det var ganska lagom att ta med en eller på sin höjd två B1:or, men nu kan jag enkelt få med två till utan att det är särskilt betungande.

Det gör ganska stor skillnad på vilka möjligheter man har i ljussättningen. En liten blixt snett bakifrån kan göra att modellen inte glider in för mycket i en mörk bakgrund, eller så har man den som upplättning av skuggor. Eller vad som helst.

Nu kommer jag inte på mer att skriva om detta. Kul var det i alla fall. Trots att det var i februari.

Vill du se hur fint Vi Föräldrar har använt ett porträtt, kolla här.

/Stefan

Inlägget Malin Bergström, porträtt till Vi Föräldrar dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Helena Dahlgren är aktuell med en bok med hästtema som heter Ödesryttarna på Bonnier Carlsen. Hästfantasy ihop med Star Stable kanske jag ska tillägga, för de som förstår.

Mitt uppdrag var att fotografera författarporträtt, och Helena tipsade om ett stall där vi kunde vara. Såklart var vädret inte alls med oss, så jag tog med lite egen sol.

När hästar är inne i stallet får man vara lite försiktig med hur man beter sig om man dessutom tar med sig konstiga saker som stativ och blixtar. Förresten så är blixtar något jag undviker helt inomhus. Dock fick vi låna en del av stallet utan hästar, då fick det bli blixt.

Stall på vintern är inte så ljusa

Av någon anledning, helt utan att vara hästmänniska själv, har jag ändå varit oproportionerligt mycket i stall. Nästan alltid när det varit mörkt och grått ute.

Bilden ovan visar hur mörkt det var i stallet när kameran hade inställningarna f/5.6 och 1/200s.

En Profoto B2 med ett Deep Umbrella Medium vit fick vara huvudljus, i det här fallet från vänster. Dock behövdes mer ljus än så.

Fejka solljus genom fönster

Har man möjlighet att ställa en blixt, här var det en Profoto B1, utanför fönstret blir det nästan alltid bra. Kanske inte lurar den mest ljuskunniga, men det hjälper i alla fall att göra bilden bättre.

Sen handlar det mest om att välja om man vill ha färgfilter eller avgränsa ljuset. Jag körde ett CTO på blixten och sen en Domke-duk (wrap?) runt den för att skydda mot det snöblandade regnet.

Den färdiga bilden, igen

Vill du se fler exempel på fejkat solljus finns det här.

Apropå snöblandat regn så var det något slags tema för dagen, inte speciellt det roligaste vädret att arbeta i. Eller att vara modell heller, men Helena var väldigt tappar och tålmodig.

När det fanns möjlighet gjorde jag ett regnskydd åt henne med ett stort blixtparaply så allt inte skulle vara misär.

Fuska med färgerna

Jag är ganska verklighetsanknuten när det kommer till utomhus-porträtt, brukar sällan dra i färgerna så mycket om jag kan undvika det. Här blev det dock alldeles för grått.

Men, som tur var hade Helena mörka kläder och mörkt hår vilket gjorde det enkelt att maskera allt runtomkring och tona det lite blått. Genast kändes det aningens mer som riktig vinter.

Förlänga bilder på bredden

Apropå att fuska får man göra bilder lite roligare ibland, och även mer användbara. Uppe i hörnet är originalet som inte ser superkul ut. Men, med samma behandling här att färga in bakgrunden snabbt och sen förlänga bilden lite blev det bra.

Speciellt med tanke på hur bilder ofta används på nätet finns det en stor poäng att alltid ha med minst en superbred. Då kan bokförlaget eller den kund man har lägga på text eller lägga in bilder i den fria ytan vilket passar för webb och sånt.

Ljussättning för hästar i stall

Som jag var inne på tidigare har jag lärt mig att hästar i stall gillar att känna igen sig. När det kommer något nytt blir vissa nervösa, speciellt konstiga saker som stativ och blixtar.

För att undvika porträtt med hjälp av lysrör tog jag försiktigt med mig två ljuskällor här. En Profoto B1 där jag hade modellljuset på max, plus en liten LED-panel lite lägre ner på stativet.

Det var lite tveksamt gnägg i början, men hästarna accepterade snart mig och lamporna. Såhär i efterhand är jag glad att jag krånglade till det, porträtt med gamla lysrör rakt uppifrån är inte så kul.

Gillar du hästböcker och fantasy ska Star Stable. Ödesryttarna. Jorvik kallar finnas att köpa i mitten av maj 2018. Annars har Helena skrivit andra böcker också, t ex Orkidépojken och 100 hemskaste. Sen har hon även en blogg med mycket om Twin Peaks och skräck.

Förutom skidvädret var det ett otroligt kul uppdrag, får man prata oavbrutet om Stephen King, böcker och liknande saker, och sen göra roliga porträtt med en tålmodig författare är det inte så svårt att vara fotograf. Faktiskt.

/Stefan

Inlägget Helena Dahlgren, författarporträtt dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Gunvor Engström är ny ordförande i StyrelseAkademien Stockholm, och jag fick uppdraget att fotografera några porträtt av henne innan det hela tillkännagavs offentligt.

Att vara ute i god tid med pressbilder är alltid en smart idé, det är också kul som fotograf att se vilken spridning det kan bli. Själva fotograferingen gick hur smidigt som helst, deras kontor är lite unikt med sina takfönster så det är svårt att misslyckas.

Det enda som känns lite märkligt inomhus, är att hålla koll på solen uppifrån. Men, det är ett trevligt problem att ha, och något man enkelt löser med hjälp av lite blixtar och High-Speed Sync.

Soligt utomhus, blixtljus inne

Det här är porträtt från en av ”miljöerna” eller ”scenerna” vi använde oss av på kontoret. Jag ville ha kort skärpedjup och började med att se hur det såg ut på bländare f/2.8 och slutartid 1/200 sekund vilket är min utgångspunkt för det mesta, slutartiden i alla fall.

Efter att ha kortat ned slutartiden till 1/1250 sekund började det finnas lite blått i himlen utan för fönstren, plus att den väldigt ljusa och luftiga lokalen blev tillräckligt mörkt i kanterna för att rama in porträttet snyggt på det sätt jag ville.

En testbild vid fel tillfälle

Bilden ovan kan illustera hur väl belyst Gunvor var utan blixtljus, eller åtminstone delvis. Av någon lustig slump tog batterierna slut i min Air TTL Remote exakt när kameran exponerade bilden.

Då kan det se ut såhär. Förr i tiden såg bilder ut såhär när man hade t ex en PocketWizard och försökte med för kort slutartid.

Nu händer det bara när batterierna är slut. Som tur är.

Bakom kulisserna, en setup

Ljussättningen till porträtten på Gunvor byggde på ett huvudljus från vänster, en Profoto B1 med ett Deep Umbrella Large vit med front Diffuser för att ha en stor ljuskälla.

Men, som jag ändå oftast gör, blir det inte ett platt och massivt ljus då jag försöker att använda kanten på ljuset från det man kan kalla för en paraplysoftbox. Det är verkligen fascinerande hur mycket man kan förändra ljusbilden på det här enkla sättet.

Premiär för litet silverparaply

Jag köpte ju två små Deep Umbrella nyligen från Profoto Brand Store på nätet, och här är faktiskt första bilderna jag kan visa upp där åtminstone ett av dem används.

Denna gång fick silverparaplyet mest användas som upplättningsljus (”fill”) då jag ville ha mer diffuserat ljus som huvudljus. Men som sådant ljus funkar ett litet paraply med silver utmärkt. Det ger lite extra pling i ögonen och lättar upp skuggorna på ett fint sätt.

Variant för liten gruppbild

Kunden vill även ha bilder på Gunvor tillsammans med VD Jessica Stark och det var relativt enkelt ordnat med ungefär samma ljussättning. Skillnaden här är att jag höjde upp blixtarna till lagom höjd för stående porträtt. Plus flyttade in silverparaplyet så det stod under det med en större ljusmodifierare.

Resultatet blir en variant av tidigare ljus, men mer passande för när två, tre eller fyra personer står i en mindre gruppbild. Den övre blixten är huvudljus, den undre lättar upp skuggorna. Kontrasten justerar man enkelt med ljusförhållandet mellan dem.

Porträtt på Jessica Stark

När Jessica blev VD för StyrelseAkademien var jag där och tog pressbilder av henne innan det blev offentligt. Så jag känner mig rätt bekväm med lokalerna. Då var porträttet ovan en av de jag levererade, ljussättningen var lite snarlik, men med mer ljus i bakgrunden.

Avslutningsvis kan jag bara tillägga igen att det är just den här typen av fotouppdrag man är glad att det finns batteriblixtar. Och HSS. Att fritt och enkelt kunna använda sig av en lokal på ett så smidigt sätt utan att behöva tänka på sladdar, eller för den delen ta med sig onödigt tunga stativ är fantastiskt.

Nu har det blivit ännu enklare med Profoto A1 som har fått mig att börja använda fler än två ljuskällor igen.

Sen måste jag även tillägga att det är underbart när man fotograferar en person som Gunvor Engström. Det underlättar inte bara, utan gör att bilderna lyser, när man fotografer någon som gillar att vara med i bild. Och ser till att vara en positiv modell hela tiden. Då är det inte speciellt svårt att vara fotograf.

/Stefan

Inlägget Gunvor Engström, fotografering av pressbilder dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Nidal Kersh är en trevlig entreprenör som hunnit med att skriva en kokbok på något sätt efter att startat Falafelbaren på Södermalm i Stockholm. Plus hållit på med streetfood och foodtrucks. Och en massa andra saker.

Mitt bidrag till det hela var att fotografera författarporträtt av Nidal på restaurangen. Av någon märklig anledning lyckades vi boka in den där morgonen i höstas när det var skräckfilmsmörkt, tror det var något askmoln som spökade.

Som tur var hade jag med mig blixtar och stativ plus kameror och objektiv, vilket jag iofs alltid har.

Restaurang som fotostudio på morgonen

Ett litet hål i väggen som inte har öppnat men fått leveranser av grönsaker och annat kanske inte är den optimala fotostudion. Men, det är som det är, och man får städa undan lite först.

För att minimera påverkan av befintlig belysning provar jag alltid mig fram med några testbilder innan ljussättning påbörjas. Nu fanns det noll befinligt ljus utanför fönstren, men några spotlights i lokalen som är bra att hålla koll på.

Utmaningen i den här lokalen var nog mest att få plats med stativen där jag ville ha ljuskällorna. Jag gav redan från början upp tanken att få till något rent och avskalat.

Paraply som huvudljus

Som så ofta hade jag en Profoto B1 ganska nära bredvid mig, med ett Deep Umbrella Large White plus diffusion och CTO. En av många saker jag gillar med det sättet att ljussätta är att jag inom armlängds avstånd kan vrida på blixten.

Här har jag nog vridit blixten med blixtparaply så den nästan pekar bakåt för att få till en smal ljuskälla på Nidal. En Profoto A1 med CTO står vid kassan utanför bild till höger som kantljus.

Ta med mellanbilderna också

Det är lätt i urvalsprocessen att låsa sig lite vid att porträtt ska ha ögonkontakt och man rensar bort sånt som inte passar mallen. Bilden ovan tror jag togs när en reporter klev in på restaurangen. Han skulle göra en intervju efter min fotografering var klar.

Hade jag försökt regissera detta med instruktionerna: ”titta mot dörren och låtsas att någon kommer in som du blir glad av att se” är svårare än att fånga tillfället när det händer.

En disk som reflexskärm

Blanka saker reflekterar bra, och känns som ett naturligt inslag på små restauranger. Här räckte det med en blixt, huvudljuset från tidigare, för att få lagom mycket ljus.

Sen funkar ju alltid en häst bra som reflexskärm.

Rama in ansikten

Det roliga med att fotografera porträtt i miljö är just att miljön ofta kan justeras för att passa bättre. Några högar med tallrikar på disken ramar in det hela fint.

Strulande blixtar blir bra ibland

Innan jag avslutar detta blogginlägg tänkte jag bara ta upp en positiv sak med teknik som inte alltid funkar perfekt.

Det sista porträttet som jag visar en gång till är ett bra exempel på när det kan bli bra även när det inte blev som det skulle. Här hade jag tre blixtar uppställda, huvudljuset bredvid mig plus två stycken splitter nya Profoto A1. En av dem fick för sig att inte lösa ut samtidigt eller alls när de andra gjorde det.

Så jag fick med en eller två bilder från denna ”scen” där det inte var något kantljus på Nidals vänstra kind (höger sida av bilden), vilket faktiskt gjorde att jag fick en ”stil” gratis och mer variation.

Slumpen kanske man inte vill förlita sig på hela tiden, men ibland kan man ha tur och få något extra som inte var planerat.

Nidal Kersh finns på Bonnier Fakta och hans bok Shakshuka går t ex att köpa på Adlibris.

/Stefan

Inlägget Nidal Kersh, författarporträtt på Falafelbaren dök först upp på Fotograf Stefan Tell.