I samband med en konferens (alltid ett smart tillfälle att fotografera medarbetare om de är svåra att samla annars) fotograferade jag för ett stort företag, och i schemat när det fanns luckor klämde vi in några enkla affärsporträtt för de som ville ha till LinkedIn och dylikt.

Då schemat för det konferensrum jag hade som fotostudio även innehåll annat valde jag enklast möjliga ljussättning så jag kunde packa undan och sätta upp den tillfälliga fotostudion utan problem att få det lika varje gång.

Bordet där jag satte mina modeller var på samma plats under hela evenemanget, så det behövde jag aldrig oroa mig för, men för övriga delar i ”scenen” markerade jag med silvertejp på golvet för att veta var stativen skulle stå.

En enkel pappersskiss där jag hade gjort små notiser om höjd och effekt på blixten underlättade att snabbt kunna sätta upp allt igen.

Nu har jag varit i exakt samma lokal ett par gånger och fotograferat, så anteckningarna med hur många fot (mina fötter alltså) det är från bordet till väggen och hur respektive sak förhåller sig till riktmärken i rummet räcker rätt bra.

Att personerna satt vid ett vitt bord underlättade vid ljussättningen då det blev en så bra upplättning att det bara krävdes en blixt för att det skulle bli fint porträttljus.

Anledningen till att jag skriver detta inlägg, förutom för att visa upp ett ovanligt glatt affärsporträtt jag gillar, är att denna metod är smart att tänka på varje gång man fotograferar.

Jag kan inte ens räkna hur många gånger som det någonstans under en fotografering dyker upp en fråga om jag kan komplettera med ett porträtt till i samma stil som gjorts tidigare. Har man enkla anteckningar om hur man gjorde tillsammans med någon mobilbild över uppställningen är det lätt att återskapa.

Det tar kanske en minut att göra detta, och det sparar tid och krångel om frågan skulle dyka upp när man packat ihop den tillfälliga fotostudion. Så varför inte?

(Sen har man också bra material om man vill skriva ett blogginlägg som detta, vilket jag alltid har i bakhuvudet numera.)

Inlägget Glatt affärsporträtt på konferens dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Förr i tiden, när jag ”bara” hade min Profoto AcuteB 600R som batteriblixt tog jag mig an uppdrag ute i miljö på ett helt annat sätt, oftast kanske beväpnad med bara en kamera och reflexskärm.

I modern tid, nu alltså, är det oerhört sällan jag åker till en fotografering utan att ha med mig varken B1, B2 eller Speedlight. Det är lite som jag har fastnat i att vilja styra ljuset så mycket jag kan, på gott och ont.

Just det här tillfället var ett fotouppdrag för Swedbank och deras personaltidning där det behövdes porträtt till en artikel som hade någon slags koppling till intervjun (kopplingen var baka kladdkaka).

En blixt utanför fönstret

Jag träffade Anna och min kund på ett konditori i Sundbyberg, efter att ha stämt av med ägaren som rekommenderade semlor tog vi ett hörn där vi kunde få med miljö utan att behöva störa gästerna eller råka få med några ansikten som kanske inte ville vara med på bild.

Ska jag vara helt ärlig hade det säkert blivit jättebra porträtt utan något extra ljus, men ute blåste det snålt och regnade, så känslan var ändå lite grå, och det är ju trist.

Med mig hade jag en Profoto B2, ett Manfrotto 420B (alltid ett bra stativ för utomhusfotografering, tycker jag) och ett stort vitt paraply (Deep Umbrella Large White).

Min tanke var att ha det extra ljuset in från fönstret på andra sidan hörnet från där jag fotograferade, så Anna fick lite extra ljus på sig som om det var en lågt stående vårsol utanför. Då skulle hon inte flyta ihop lika mycket med den myllriga bakgrunden som också skulle synas.

Bryta upp ljuset ”naturligt”

Här kunde jag ta lite hjälp av fönsterramen och den frostade filmen på rutorna och lampskärmar som hängde där för att bryta upp ljuset lite så inte det blev lika mycket överallt (mindre i ansiktet t ex).

Sen fick jag revidera mina planer när jag räddat blixten en decimeter från marken efter en liten vindby, det blev några porträtt (t ex det nedan) där jag har blixt och stativ nära mig till höger så jag kan ha en fot som håller fast det (eller åtminstone ger mig ett förvarnande ryck om det skulle hålla på att blåsa omkull igen).

Bilden först i inlägget är ljussatt utan blixtparaply, bara ett ”rent” B2-huvud faktiskt (”bare bulb” kanske man inte riktigt kan kalla det eftersom det är en liten inbyggd reflektor, men typ).

Det här porträttet ovan är med vitt paraply och blixt från höger.

Sen tog vi såklart lite utomhusporträtt när vi ändå höll på, en B2 med vitt stort paraply från höger, jag står i princip inne i det.

Lite kvarglömd julbelysning i träden blev fina bokeh-bollar och en nedgående sol vid hustaken (som fuskats till lite extra i Lightroom) gjorde att det blev betydligt ljusare och gladare än var det var.

Ett av mina favoritexempel från förr (faktiskt med en gammal AcuteB 600R som enda blixtljus) har jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg om Anna Höglund, lämpligt döpt till ”Byt plats på solen”.

När vi är inne på fuskljus är det här en annan favorit: Författarporträtt i fejkat vårljus med Ulf Nilsson.

Nu var det slut på fejkade saker, det finns ju faktiskt riktigt vårljus ute nuförtiden, men det kan också vara knixigt även om det känns fint när man är mitt i det.

Inlägget Porträtt genom fönster med falsk vårsol dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Det är lustigt med så mycket utrustning man hinner samla på sig under åren och så blir det många gånger minst lika bra eller bättre om man håller sig till ett så enkelt recept för ljussättning som möjligt.

Två Profoto B1 utan varken paraply eller softbox t ex.

Rymligt,vitt, högt i tak, ljust utanför

Det är receptet som brukar funkar för mig i alla fall, då kan man göra ljussättningen väldigt öppen genom att inte begränsa sig lika mycket med avgränsande ljusmodifierare.

Jag har fotograferat i Filmhuset hos Kulturrådet många gånger nu, så lokalerna är bekanta. Vet man med sig att det är fint väder ute kan det räcka med att ta med två blixtar och paraplyer. Eller inga paraplyer alls (men de tar jag ändå med mig, tar ju knappt någon extra plats).

Här är förresten en ljussättning på ungefär exakt samma plats, men med två blixtparaplyer: Nästan fönsterljus med två blixtar + paraplyer

Blixt upp i taket

Det funkar såklart inte alltid lika enkelt att slå blixten i taket, men när det gör det får man i mina ögon ett ljus som upplevs hyfsat naturligt (inomhus kommer ju mycket ljus uppifrån).

Man får kolla en extra gång bara från modellens plats så man inte ser själva blixten (där det lyser dvs, blixten behöver man inte gömma), då kan det bli lite väl skarpt, om man inte vill ha det så, dvs. Annars är det bara att göra som vanligt, men betrakta taket som någon slags reflexskärm och vinklar ljuset efter smak.

För lite kantljus ställde jag en andra blixt en bit bort.

Ovan är från ett annat exempel på samma teknik med i ett rum med betydligt högre i tak: En rejäl blixt i taket hjälper.

Här är ännu ett exempel, men även med vita väggar som blixtarna studsade i för att fylla rummet med ljus.

Det var nog allt för denna gång.

Inlägget Ibland funkar rena blixtar bäst dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

När jag fotograferar människor i en miljö som för ögat upplevs som ljus, vit och fräsch, kan det ibland vara en liten uppförsbacke att komma dit. Ögat luras ju så mycket, så vid första anblick kan allt se bra ut. Här kan färgfilter vara lösningen, bland annat.

Så fort man tar en testbild med kameran inser man att det finns lite att arbeta på innan det blir så som man hade önskat. Såklart regnade det ute också, någon hjälp av ljuset utanför fönstren fick vi inte.

Slutartid 1/80, bländare f/2.8, ISO400

Första testbilden på måfå

Det kanske låter oprofessionellt, men någonstans måste man börja, och då brukar det gå fortast och enklast att bara ställa kameran på Manuell och chansa på bländare plus slutartid.

Eller, chansa och chansa, någon slags grov uppskattning har jag väl, men i bilden ovan som är tagen innan jag ens slagit på blixten, i detta fall en Profoto B2 med Deep Umbrella Large vit, kändes det spontant lite för mörkt.

Slutartid 1/125, bländare f/2.8, ISO200

Dags att sätta på blixten

Här någonstans kom jag på att jag hellre hade ISO200 än 400, så den blev genast mörkare. Blixten som stod rätt nära till vänster om mig och kameran var på, men gjorde inte mycket för bilden.

Slutartid 1/60, bländare f/2.5, ISO200

Börja med halv blixteffekt

Tänk vad finurligt det hade varit om Profotos Air-radiokontroller hade kunnat skriva in effekten direkt i bildfilernas metadata? Då hade jag kunnat säga exakt vilken ljusstyrka jag hade inställd. Tyvärr ska det inte vara så enkelt, men jag gissar att det var någonstans mitt på skalan.

Poängen med det är att jag då kan justera blixtens ljus både uppåt och nedåt, tillsammans med övriga variabler som bländare och slutartid. Just därför är det smart att börja någonstans mitt på skalorna blixteffekt, bländare och slutartid.

Ljusare bakgrund, och förgrund

Med en aningens längre slutartid och en aningens mer öppen bländare blev det genast lite ljusare överallt i bilden. Eftersom blixtens ljus i princip bara träffar modellen här kan jag dela upp det lite.

Den slutliga bilden, den allra första alltså, den hade jag öppnat upp bländaren till f/2.2 för att få så kort skärpedjup och ljust överallt. Kanske inte den optimala bländaren att arbeta med då det blir lätt att fokus kanske inte sitter exakt på alla bilder, men här funkade min nya Nikon D5 alldeles perfekt.

Färgtemperatur och färgfilter

På alla bilder ovan har jag haft ett färgfilter på blixten, CTO, i färgen orange alltså, för att balansera inomhusbelysningen så allt inte blir gulaktigt i bakgrunden.

Nu är det sällan så enkelt, eftersom det kommer ljus från fönstren med en helt annan färgtemperatur, och så är det inte bara glödljus på lamporna utan såklart blandat med lågenergilampor typ lysrör.

Men, det underlättar väldigt att hamna mer rätt.

Lite gult fusk i Lightroom

En litet knep jag kommit på när det kanske inte känns helt vitt i bakgrunden på bilder som dessa, trots färgfilter på blixtarna, är att i Lightroom helt enkelt dra i reglaget för hur ljusa de gula färgerna ska vara.

Då får man på ett omärkligt sätt bort lite gulstick.

Håll bara ett öga på själva modellen så det inte strular till någon färg som den har på sig, ibland kan det bli väldigt konstigt. Sen kan man varsamt göra det med de blåa färgerna, och kanske magenta och lila också, som brukar kunna smyga sig in i skuggor.

Om man inte vill behålla det precis så, dvs.

En bild åt andra hållet

Det roliga med att fotografera på plats hos företag, on-location alltså, är att försöka klämma ur så många vinklar och ”scener” man kan ur rätt små rum. Har det t ex naturligt att göra en helt annan bild bara genom att be min modell vända på sig, så flyttade jag blixten och fotograferade från andra hållet.

Bakgrunden här var betydligt mörkare och upplyst av andra sorters ljuskällor, så det blev inte ljust och vitt direkt. Men å andra sidan blev det variation, och det är minst lika viktigt.

Och användbart.

Vill du läsa fler inlägg om fotograferingar där jag går igenom en plåtning steg för steg finns det fler här.

Inlägget Ljust och fräscht vårdporträtt – steg för steg dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Ylva Hällen, mest känd från SVT med Mini-Mello, Ylvania och faktiskt såklart Pomos Piano (det visste jag inte innan, men när man tänker på det är det rätt självklart att hon ligger bakom det också), har nu skrivit en bok. Då behövs författarporträtt och pressbilder.

Det är något speciellt att fotografera någon man suttit med barnen och tittat på lite lätt yrvaken var och varannan morgon, det känns lite som man känner dem. Konstigt nog.

Jag försökte att inte låta det skina igenom alltför mycket och tog på mig rollen som professionell fotograf så vi kunde göra det vi hade planerat, inte bara prata om tv. Och barn. Och Vilse i pannkakan.

Hursomhelst, när jag fick uppdraget av Bonnierförlagen att fotografera Ylva tänkte jag genast på om man kunde köpa jättestora toalettpappersrullar, sen skippade jag den idén och tänkte mer på färgat ljus, för just rolig ljussättning är en av de sakerna som präglar produktioner hon är inblandad i.

Färgfilter och en kulle

I närheten av min fotostudio ligger Observatoriekullen, ett ställe där man alltid kan hitta bra platser att fotografera på.

Vid en av sluttningarna står ett träd med väldigt ytliga rötter, lite sagolikt sådär, med orange färgfilter på blixten kunde bakgrunden bli blåaktig på ett bra sätt, tänkte jag.

Profoto OCF Beauty Dish

Efter att ha fotograferat studioporträtt ett tag begav vi oss ut mot det där trädet jag hade spetsat in mig på. Ett stativ, en Profoto B1 och en ihopfällbar beautydish plus ett CTO-filter för att ändra färgtemperaturen så Ylva blev varm och bakgrunden kall.

Såhär i efterhand kanske de där rötterna inte blev fullt så läskiga som de hade kunnat se ut, kanske vi saknade rök? Eller djup? Hursomhelst blev det en bra bakgrund som kändes lite sagolik i alla fall, lagom mycket myller och ganska jämn utan att bli trist.

Gratis kantljus med nyans

Det intressanta med det här, förutom mixen av förgrundsljus och bakgrundston tycker jag blev när vi använde vinklar mot dagsljuset som kom från höger. Det fanns liksom ett naturligt ljussblått kantljus att arbeta med utan att man behövde krångla med en andra ljuskälla och fler färgfilter.

När vi var klara med vårt blåa tema tog jag av färgfiltret, ställde tillbaka vitbalansen på vanligt dagsljus och vi tog några ganska vanliga bilder i trappan upp mot kullen.

Vi tog som sagt lite studioporträtt också, med mer färg, men det får bli ett annat inlägg. Hursomhelst är det lite speciellt att fotografera personer man är imponerad av. Känns lyxigt men kräver också, kanske mer än vanligt, att man verkligen ser till att göra sitt jobb.

Det är så lätt att bara prata om intressanta saker.

Här är förresten hennes bok som heter Ylvania: Sagan om ljusbäraren och har illustrationer av Marcus Gunnar Pettersson (som jag också fotograferat, fast tidigare).

Inlägget Ylva Hällen, pressbilder dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Fotografera porträtt på plats är oftast uppdrag som kräver mer tid innan än under fotograferingen, speciellt när det är en skribent med som väntar på att få intervjua den jag ska fotografera.

I det här fallet hade jag bara blivit bokad av Kulturrådet till Filmhuset på Gärdet, en tid och en kort brief (”vi behöver några porträtt”). När jag väl kom dit och upptäckte att det var Ison jag skulle fotografera blev jag lite överraskad, inte för att det ändrar något. Men ändå.

Jag fotograferar rätt ofta personer som är kända, men kanske då ofta i sina kretsar, så att fotografera en artist som är välkänd av många blev lite annorlunda, men det gick ju bra det också.

Förberedelser och ljustest

Intervjun skulle ske i Filmhusets café, och där finns många små bra miljöer man kan utgå från, men eftersom det här skulle användas på ett uppslag ville jag gärna ha möjlighet att få med fria ytor tidningsmakarna kan lägga text framför var det en vägg jag fokuserade på. Att det blev intressanta mönster där var en bonus.

På den väggen sitter det någon slags fond, vet inte vad den är till för, men det gav en intressant skugga som skapade en slags panel på bakgrunden så inte allt var i samma ton.

Justera bakgrunden med färgfilter

Färgmässigt däremot var det lite gulgrönt av ljuset som kom in från fönster med persienner till vänster, men efter att ha monterat ett CTO-filter på blixten kändes det lite kallare och renare.

Som du ser på testbilden ovan står det ett stativ med en Profoto B2 till höger om fåtöljen, det som inte syns är ett Deep Umbrella White Large som är riktat nästan rakt upp (eller ner, om man ska tänka på varifrån ljuset kommer?). Och orange filter såklart.

Variera utsnitt och vinkel

När jag arbetar snabbt och ändå vill få fram variation utan att behöva ändra ”scenen” med ljussättning och allt kör jag ofta det gamla ”Gå runt din modell”-tricket.

Just när man har ljussättning med en blixt brukar det fungera alldeles utmärkt, då finns det ofta många vinklar att välja från.

Ljuset från en blixt lite blandat med befintligt ljus utomhus eller inomhus räcker många gånger alldeles utmärkt. Har man färgfilter underlättar det såklart att skapa den balans och de toner man är ute efter, men det är inget måste. Eller så kanske det är det för att minimera efterarbetet och få bra bilder direkt i kameran.

Klädbyte skapar variation

Bilden ovan är en av de jag tog först, och då hade Ison på sig de kläder han kom i, under finns den vita tröjan på bilderna i början. Alla har kanske inte kläder som kan skapa variation, men om det går brukar det vara något som uppskattas av formgivare så det inte blir nästintill identiska bilder som används på t ex omslag och inlaga.

Ett nytt porträtt precis bredvid

Innan jag började fotograferingen tog jag bilder med fåtöljen i mitten men gick runt den själv för att se om det gick att skapa helt olika porträtt utan att Ison behövde flytta på sig.

Det gjorde det.

Fönster i bakgrunden kan bli jättebra, eller så blir det alldeles kontrastlöst, men persienner gör att de ljusa delarna oftast inte fräter ut helt i alla fall.

Utan att behöva flytta modell eller blixt alls gick det alldeles utmärkt att göra något lite annorlunda med minimal tidsåtgång.

Inlägget Ison (utan Fille), porträtt dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne (ALMA) delas i år ut till författaren Meg Rosoff som jag har fått äran att fotografera under pristagarveckan i Stockholm. Som vanligt inleds den för mig med pressbilder, de senare åren på Skeppsholmen och som de flesta åren har det varit väldigt fint väder. Men blåsigt.

Meg verkade inte bry sig speciellt mycket, hon var bara glad och gillade läget. Själv klurade jag hela tiden på att hitta platser där det inte blåste så mycket eller där jag kunde surra fast mitt blixtstativ.

Porträtt i bil

Som för några år sedan när jag fotograferade pressbilder av Barbro Lindgren utnyttjade jag även nu möjligheten att använda sponsorbilen från BMW som fotostudio. Vindstilla där inne och lättare att styra ljuset en så solig dag som denna.

Min kund agerade glatt assistent och såg till att inte blixtstativet ramlade på den nyputsade bilen, hade ju kunnat bli dyrt.

Vindsäkrare utrustning

Vis av erfarenhet tog jag inte detta år med mig blixtparaplyer eller stora softboxar då de med största sannolikhet skulle blåsa bort i den ovanligt kraftiga vinden.

Istället satsade jag på något litet, en Zoom Reflector tillsammans med min Profoto B1. För att ta udden av det ganska skarpa ljus man får från den reflektorn satte jag fast diffusionsduken från en OCF Beautydish med en rem runt.

Utomhusporträtt med en blixt

Ännu mer vis av erfarenhet eftersom jag numera har fotograferat på Skeppsholmen ett par gånger och gärna vill ha lite koll på var solen står när fotograferingen är planerad undersökte jag i förväg vinklar med den smarta appen The Photographer’s Ephemeris (TPE).

Med Gröna Lund i bakgrunden, precis som när jag fotograferade pressbilder av Shaun Tan, gick det bra med huvudljuset från blixten till vänster och kantljus från solen. Det svåra här var mest att hitta tillfället då inga stora båtar var i vägen. Förvånansvärt många som lägger till just där. Hela tiden.

Precis innan min fototid filmades det en intervju med Meg Rosoff som jag passade på att ta några bilder från. Intervjufilmen kommer att visas på prisutdelningen i Konserthuset om en veckan.

Hitta skugga för porträtt

Skeppsholmen är en väldigt bra plats för porträtt, på så många sätt. Det är inte långt att gå någonstans, och eftersom det är en ö kan man få med Stockholm och vatten i de flesta riktningar. Sen finns det många bra ställen med skugga.

Bilden ovan är vid någon slags rostig ventil som var rätt snygg i sin enkelhet. Just att hitta platser utomhus där lövverket ligger mellan modellen och solen är alltid smart då man kan få mycket variation i ljuset bara genom att ta x bilder under en kortare tid. Vinden gör att löven automatiskt sköter variationen i ljussättning.

Porträtt under solskydd

Uteserveringen på Hotel Skeppsholmen är också bra för porträtt, som så många uteserveringar med solsegel är. Ljuset blir mjukt och fint, och de vita borden agerar reflexskärm alldeles perfekt.

Enda lilla problemet här var glasögonens antireflexbehandling som gav en svag grön hinna för att det kom ljus från överallt. Det gick liksom inte att undvika eller hitta rätt vinklar för det.

Bucket list

Jag har fotograferat folk med hundar och katter och andra smådjur, hästar också såklart. Men aldrig tidigare gräsänder. Nu behöver jag inte tänka på det längre.

När jag var klar med Meg Rosoff packade jag ihop mina saker och åkte till ett café i väntan på nästa uppdrag jag skulle göra senare. Då hann jag retuschera några porträtt lite lätt och leverera pressbilderna till Dropbox för kunden att börja använda en timme senare.

Nu finns några av bilderna från fotograferingen högupplösta på MyNewsdesk och de har även hunnit byta ut startbilden på deras webb och skrivit ett blogginlägg om det hela. Sånt gillar jag. Då får man som kund verkligen valuta för pengarna när bilderna används så snabbt och finns tillgängliga på så många ställen.

Inlägget Meg Rosoff, pressbilder dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Som fotograf vill man inte bara lägga till ljus vid fotografering, minst lika viktigt är det att kontrollera ljuset genom att ta bort det som inte ska vara där.

I min fotostudio har jag investerat i utmärkta flaggor (mina heter Avenger) för att skärma av ljus, med metallram och enkla fästen är de smidiga att använda och gör sitt jobb utmärkt.

Tyvärr är de rätt otympliga att ta med sig ”on-location” när man fotograferar på plats någonstans, så jag har klurat på en rullbar flagga som är lätt och inte tar så mycket plats i stativväskan.

DIY är misslyckas och försök igen

Att ha en idé är enkelt, att få ner idén på papper och komma på hur den ska genomföras är lite knivigare. Att faktiskt konstruera sin idé och hitta bästa lösningarna kräver några försök.

Ovan syns mitt första misslyckande.

Jag funderade och funderade på vad som skulle vara kärnan i bygget, själva basen man rullade flaggan kring. Två lätta trälister kändes slugt, som man kunde klämma tyget mellan och sen skruva ihop.

Borra i tjockt tyg?

Det kunde ha varit en enkel lösning, men att borra genom tyg sen trä, sen tyg igen osv var inte det enklast. Tyg gillar att klamra sig fast vid borrar om man inte är resolut och kör full fart.

Plus att jag hade köpt skruv och mutter utifrån fel mått, tänkte att jag skulle ha en trälist först och köpte för korta skruvar.

Enkelt med häftpistol

Djupt i vår källare hittade jag en rejäl och klassisk häftpistol, då gick allt enklare. Tyvärr blev det inte fullt så snyggt efter hade jag varit tvungen att banka med en hammare på de klamrar som inte hade gått så långt in i kärnan jag ville.

Men, en rullbar flagga blev det.

Kanske ingen jag visar upp på Fotomässan, men ett hyggligt första försök att lära sig av.

Kvastskaft, öljetter & Molton

Tyget glömde jag nämna, det är tjockt och svart från en tygaffär. Brukar kallas scenmolton eller bara Molton, men finns även som någon variant med annat namn som är billigare.

Det hade säkert gått att bara skruva fast det i kvastskaftet som blev min nya kärna. Kostar 29.90 kr på Clas Ohlson, kallas träskaft.

Exakt vad Molton kostar vet jag inte, men det är inte direkta längder man behöver, tror min flagga kanske är 130 x 150 centimeter eller något sånt?

Lite starkare hål

En öljettång med 100 öljetter kostar 99 kronor, skruvarna kostade inte många kronor. Jag hade kanske 10 eller 15 på ett skaft, det kan nog ha varit lite onödigt många.

Tången hursomhelst var bra, vill man ha större hål med större öljetter finns andra verktyg för det som man bara bankar på med hammare för att få dem att skapa hål som inte ritsar upp sig.

Jag tog en syl (pryl?) och stack lagom stora hål i moltontyget så att öljetterna fick plats, klämde med tången och fick ett fint hål.

Några skruvar senare och min rullbara flagga var klar.

Konstruktion, steg för steg

Vill du bygga en rullbar flagga för att kunna skärma av solen eller annat ljus vid fotografering behöver du bara följa dessa enkla steg:

1. Köp tyg, öljetter, träskaft och skruv
2. Gör hål i tyget
3. Sätt dit öljetter
4. Skruva fast tyget
5. Rulla ihop din nya flagga
6. Rulla ut den när du vill

Man kan som sagt även göra det på massor av olika sätt, jag hade någon slags plan att sy en kanal i tyget istället och sen sticka in kvastskaftet där.

Såg en sats med magneter och tänkte att det vore coolt, men orkade inte riktigt. Eller så går det säkert ok att limma. Häfta gick helt ok också. Man kan såklart använda tunnare svart tyg om man vill, då kan nog en helt vanlig häftapparat räcka.

Den färdiga produkten

Ovan kan ni se hur fint den hänger på studiostativet, just upphängningsanordningen har jag inte bestämt mig för än. Den skärmar av solljuset precis som den ska, släpper nog inte igenom en endaste solstråle.

Storlek ihoprullad

Här kan du se hur nätt och fin flaggan blir, vill du ha den smalare kan man rulla den hårdare eller välja ett tunnare tyg som sagt, då blir den aningens lättare samtidigt.

Målet var att kunna få ner den i min Manfrotto MBAG120PN Padded Tripod Bag som jag oftast bär stativ och blixtparaply i när jag packar lätt för snabbare fotouppdrag på plats.

Vindfång och lösning

Det blåser så mycket nuförtiden, och med ett tungt tyg kan det bli som ett litet segel märkte jag. Nästa projekt kanske blir att istället för att ha ett stort tygstycke man fäster på skaftet och rullar ihop så kommer jag kanske klippa det i remsor för att det ska tåla vind bättre.

Då kan man samtidigt experimentera med att låta flagga släppa igenom vald bredd av ljus om man vill det.

Dubbelsidig flagga/reflexskärm?

En annan idé är att köpa ett tunnare tyg både i vitt och svart så man har en sida för att skärma av ljus för ökad kontrast i porträtt, eller så vänder man på det och får lite upplättning av den vita sida?

Ihopfällbara reflexskärmar i all ära, men rullbara känns som en mer lättpackad lösning.

Då kanske man ska komplettera med en tunnare stav insydd längst ner på tyget så det går att hänga den delen på ett annat stativ för att vinkla det om man vill ha det horisontellt istället, eller i den vinkel som krävs för jobbet?

Modulära tygstycken?

Vill man utveckla det ännu mer kunde man göra hål och sätta öljetter på alla tygets sidor för att få det riktigt flexibelt?

Då kan man bygga ihop flera rullbara flaggor, eller hänga upp dem där de behövs? Kanske skippa helt att skruva fast dem permanent vid en stav och istället ha en kärna med piggar man hänger flaggan på, eller så fäster man det på något annat sätt?

Bra mot grönstick i porträtt

När det är soligt och man fotograferar porträtt i naturen, kanske på en äng eller gräsmatta, kan det lätt bli fula grönstick i skuggorna av det gröna ljus som reflekteras upp från marken. Då kan det vara bra att ha med sig lite vitt eller svart tyg för att skärma av det.

Kanske en rullbar flagga och två Nano-stativ kan hjälpa?

En billig flagga

Köper man en färdig flagga från Avenger på stadig ram är de faktiskt rätt dyra, men väldigt användbara i fotostudion. Totalkostnaden för en hemmagjord DIY rullbar flagga landar kanske på 100 kr eller lite mer, mest beroende på hur billigt tyg man nöjer sig med.

Att bygga den rullbara flaggan gick fort, mest tid ägnade jag åt att gå rad upp och rad ner på Bauhaus och Clas Ohlson i jakt på de ultimata komponenterna.

Nu återstår bara att hitta på en proffsig fästanordning till stativen, och hitta på ett häftigt produktnamn innan jag kan luta mig tillbaka och försörja mig restena av livet på denna uppfinning…

Inlägget DIY: Bygg rullbar flagga dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Midsommar var en skön men gråmulen historia där himlen kändes som den var målad med en väldigt oinspirerad pensel, bland det svårare jag vet att få bra. Eller kul i alla fall.

Utan blixt och ganska hårdhänt redigering i Photoshop eller Lightroom blir det lätt mörkt och dystert, då får man alltså ta med en blixt, och redigera lite hårdhänt.

Vi firade ute på landet, och där finns det relativt öppna landskap, något jag inte är bortskämd med i mina bilder eftersom jag bor i Stockholm.

Med en Profoto B2 i bagaget, ett stativ och ett vitt Deep Umbrella Large, (min kanske mest använda ljusmodifierare just nu), lurade jag ut våra barn på en leråker och körde mitt favorittrick: ”kan ni inte stå på ett ben tillsammans?”

En endaste blixt, igen

Denna lilla setup, en blixt och ett blixtparaply, som jag hade precis bakom och ovanför mig (för den färdiga bilden var alltså blixtparaplyet och ljuset i samma riktning som kameran pekar ovan, dvs framåt). Lagom högt för skuggor, men stort ljus så det nådde in under kepsarna.

Sen var det bara att plåta på, och hitta några lyckade porträtt medan de stod där och vinglade. Jag hade såklart önskat blå himmel och fluffiga Simpsons-moln, men det här blev en bra övning.

Ser man bara till att exponera rätt mörkt så inte himlen fräts ut någonstans går det att få betydligt mer kontrast i datorn utan att det ser alltför konstigt ut.

Den rena bilden på enbart åkern ovan är såklart mer rättvisande för hur ögat upplevde det, men det finns struktur och täckning i bilden för att göra en rätt platt himmel mer spännande.

I korthet har jag gjort all redigering i Lightroom, där Camera Standard fick bli kameraprofil för mer stuns och kontrast, sen en vinjettering och ganska grovt neddragna högdagrar plus lite Clarity för att få himlen att se mer ut på alla sätt.

Hade jag inte varit så lat och inte velat bli helt lerig av den fuktiga åkern borde jag ha lagt mig ner för att få upp barnen ovan horisonten. Tror det skulle blivit en roligare bild, men det får bli nästa midsommar kanske?

Övning ger färdighet, hur som helst.

Inlägget Öva porträtt med svår himmel dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Jonas Karlsson är skådespelare men också författare, och blev intervjuad av Kulturrådet till Barnbokskatalogen för 2016. Jag fick äran att fotografera några porträtt, det blev en klassisk ”hinna-med-så-mycket-variation-man-orkar-med-en-blixt-på-fem-minuter”.

Fem minuter kan man oftast få till sju minuter, och då hinner man med rätt mycket ändå. Vi sågs på Söder i en park och jag hade kommit tidigt för att kolla på ljuset och miljön.

En blixt och nyckfullt väder

Väderprognosen såg väldigt svajig ut, det blåste tidvis rätt mycket och solen tittade fram mellan molnen alldeles för sällan. Min första idé var att använd de lite överdimensionerade solstolarna som finns där som rekvisita, men utan sol blev det inte fullt så kul jag hade hoppats.

För att vara säker på att hinna tog jag det säkra före det osäkra och ljussatte på ungefär samma sätt på alla stationer. Det enklaste om det inte är fullt solljus är att vända på steken. Blixten mot skuggsidan och solen genom moln som upplättning.

Ljusmodifierare för blåst

När det är som det är med vädret, och då speciellt vinden, brukar jag tänka att ett segel är det sista jag vill ha med mig. Då brukar valet falla på antingen en smal strip softbox eller en beautydish. Denna dag blev det en OCF Beauty Dish till min Profoto B1, tillsammans med ett stabilt Manfrotto 420B.

Hänger man fotoryggsäcken på stativet och har en ljusformare som håller sig rätt nära mittpunkten på pelaren brukar det hålla. Sen fick jag hjälp av den person som skötte intervjun med att ha en hand på stativet för säkerhets skull.

Jonas Karlsson var precis så enkel att arbeta med och trevlig som kan skulle kunna tro. Det är något väldigt lyxigt med folk som är bekväma framför kameran och bara gör det man ber dem om. Då kan faktiskt sju minuter vara en ganska lagom lång tid.

Förutsatt man har förberett sig ordentligt. Annars kan det bli precis tvärtom, stressigt och kanske inte alls så kul. Då är en väderapp bra, eller fyra som jag faktiskt har. Plus en app som visar varifrån solens ljus kommer vid en viss tid. Underlättar väldigt mycket.

Porträtten av Jonas Karlsson kommer användas i samma trycksak som porträtten jag tog på Ison tidigare i år. Det känns som det kommer bli alldeles fantastiskt fint.

Inlägget Jonas Karlsson, skådespelare dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Ju fler jobb jag gör ”on-location”, desto mer uppskattar jag att arbeta med bara en blixt i ljussättningen. Utan assistent är det otroligt skönt att vara så flexibel med bara en ljuskälla (förutom allmänljuset och eventuell sol) som man måste hålla koll på.

När jag fotograferade Maria Erlandsson tidigare i år för VeterinärMagazinet (det var kallt och blåste), tog jag bara med mig ett stativ, min Profoto B2 och en smal softbox (OCF strip softbox 30×90 cm). Plus kameran såklart.

Göra kargt ljus mer hanterbart

Vädret den dagen var jättefint, trots blåsten, men som solen kan vara på tidig vår blir det lätt väldigt mycket kontrast. Den plats jag hittade för första delen av fotograferingen hade ljus i överflöd.

Det kan bli lite för mycket kontrast för att det ska vara roligt, och med vinden kändes reflexskärm lite krångligt. Därav valet av blixt. Till första bilden behövdes den mest för att lätta upp skuggorna.

Låt modellen sitta

När vi hade klarat av den första bilden som hade lite miljö lät jag Maria sitta kvar men tog till mitt gamla ”gå runt din modell”-trick. Det kanske är världens enklast sätt att få variation i bilderna utan att behöva uppfinna hjulet en massa gånger.

Plus att den man fotograferar kan slappna av och titta på. Jag alternerar mellan att vrida och vända på en blixt för att få till ljuset. Med små avbrott då jag tar en bild.

Ändra en sak i taget

Har man hittat en inställning på blixtljuset som hamnat rätt handlar det mest om hur man får till kombinationen av sol och blixt. Det är inte så många variabler som man behöver hålla koll på.

Den bästa metoden för att konstant ha kontroll på ljuset är att bara ändra en sak i taget. Flytta dig och kameran. Eller flytta blixten. Ta en exponering för att se hur det påverkade bilden. Gör man flera saker samtidigt är risken större att man börjar om från noll.

Solen är där den är. Om inte molntäcket ställer till med problem kan man klura på om man vill ha solen snett bakifrån som kantljus. Ibland kanske den passar bättre som huvudljus?

Flytta runt blixten för att göra den till upplättningsljus. Eller låt den samarbeta med solen som huvudljus för en lite mer markant skuggsida. Som i bilden ovan.

Ju mer jag tänker på hur otroligt många varierade bilder man kan få ut från en och samma parkbänk, desto mer undrar jag varför man ens lägger tid på att hitta olika ställen att fotografera på?

Det är klart att man inte ska låsa sig, men just snabba porträtt till tidningsartiklar och pressbilder är otroligt sköna att hålla enkla. För varje minut man behöver för att packa ihop eller förflytta sig till en annan plats är tid man inte kan lägga på fotografering.

Å andra sidan kan det också vara precis tvärt om. Ibland är det bättre att ge upp en idé snabbt om det inte blev så kul man hade trott.

Inlägget Utomhusporträtt på kyrkogård dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Fotografera till kundtidningar är alltid roligt. Man får en kort beskrivning av vad artikeln ska handla om (eller ibland hela den färdiga artikeln), plus om det behövs en omslagsbild. Sen är det bara att skapa något som kommer passa till innehållet.

Vi hade lite otur med vädret, jag och Yusuf som var dagens modell och också kärnan i artikeln. För att illustrera texten som handlade om hur man kan lära små barn om pengar fick vi låna en förskola som fotostudio, regn och grå himmel ingick.

En blixt och grå, platt himmel

Jag gillar när det händer lite i himlen på bilder, om det inte är klarblått såklart, det funkar också. Men helt jämngrått är rätt trist.

Oftast räcker det med att man underexponerar bilden så brukar det dyka upp lite kontrast även i de plattaste himlar. Det kräver ju en blixt till förgrunden för att den inte ska bli helt mörk.

Profoto B1 & OCF Beautydish

Jag har nog sagt det förut, men när det är dåligt väder ute och kanske blåser aningens, brukar jag satsa på så små ljusformare som möjligt. Gärna de som fångar så lite vind utan att bli för svårhanterliga ljusmässigt (en ren reflektor kan funka ibland).

Då blir det oftast en beautydish eller en smal softbox. Paraplyer är ju som små eller stora segel, och att hålla koll på dem är halvkul.

Vi rotade runt på förskolans gård medan barnen åt lunch och tittade ut på oss i regnet. Några mynt och leksaker fick bli rekvisita, även om jag nu såhär i efterhand mest tänker på den klassiska bluffen med ”under vilken kopp ligger myntet” när jag ser hinkarna.

Möjligheter med mulet

Sen är det en enorm skillnad vad det kan bli av det där gråtrista och mulna vädret. Fotograferar man lite snett uppåt så mycket av himlen kommer med kan man få personen i bild att inte flyta ihop med den mörka bakgrunden. Men då får man ha lite mer effekt på ljuset för att det ska bli bra.

Fotograferar man däremot lite uppifrån blir genast ljuset i ansiktet från den grå himlen något annat och man kan få mustiga färger. Sen får man såklart gärna ha i bakhuvudet när det kommer till bilder i artiklar hur de kan användas.

Text och bild

Är de alldeles för röriga kan det vara svårt att placera text på dem. Ska de användas till uppslag kanske formgivare vill göra något sånt? Och ska det bli omslag måste det finnas möjlighet att både beskära och lägga in rubriker och puffar.

En sak jag måste ta reda på är hur mycket regn en Profoto B1 och B2 egentligen kan hålla för och tål. Nu har det blivit allt oftare som man fotograferar i ur och skur. Det vore så trist om det plötsligt blev kortslutning. Det är ju trots allt lufthål på ovansidan.

Eller så får jag skissa på ett regnskydd till blixten. Kanske ett miniparaply man sätter fast med rem?

Fast enklast vore såklart ett litet tak som man fäster direkt på blixten som inte gör den till ett stort vindfång. Till kameror finns ju regnskydd, så varför inte blixtar?

Här kan du förresten läsa artikeln i kundtidningen.

Inlägget Porträtt till artikel om ekonomi för barn dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Som fotograf hamnar man i alla möjliga miljöer. Ibland helt otroligt lättjobbade, och ibland aningens mer utmanande. Men ska det vara porträtt från en arbetsplats, rakt upp och ner, så ska det.

Trånga utrymmen och stora ljusformare är något jag har lyckats kombinera rätt ofta. Det kan såklart vara lite begränsande med ett stort blixtparaply om det nästan inte får plats. Men, blir det bra porträtt så blir det.

Ett porträtt från arbetsdagen

Artikeln var till tidningen VeterinärMagazinet som jag har fotograferat åt i flera år. Uppdraget var rätt enkelt; ”vi behöver en bild av Johan Beck-Friis på Sveriges Veterinärförbund där han arbetar, till en intervju”. Vad passar bättre än hans arbetsrum?

Jag blev insläppt av Johan och han var införstådd i varför jag var där, så vi gick till rummet och han slog sig ned.

Vinklar, reflektioner och ljus

Jag ställde upp mitt blixtstativ, ett Manfrotto 420B och kopplade ihop min Profoto B2. Sen fick jag lirka lite för att lyckas fälla upp ett blixtparaply med 130 cm diameter, men det gick.

Vissa vinklar var uteslutna direkt, t ex direkt mot fönstret då blixten speglades i glaset lite för tydligt. Sen försvann några andra eftersom det stod ett stativ mitt i rummet. Och ett blixtparaply som skymde sikten. Men mycket gick att lösa ändå.

Den ljusgrå väggen var faktiskt ganska lagom som upplättande reflexskärm, efter att ha vridit på stativet och blixtparaplyet lite föll ljuset på ett sätt jag gillade och kontrasten blev över förväntan.

Här hade det kunnat vara ett perfekt tillfälle att ta med min rullbara flagga jag har byggt (har faktiskt två stycken prototyper). Jag ska faktiskt börja göra det framöver.

Alltid minst tre objektiv i väskan

Jag har alltid med mig minst tre objektiv på fotouppdrag som detta: ett 24-70mm/2.8 som passar till det mesta, ett 85mm/1.4 som alltid gör bra porträtt och ett 50mm/1.4 som någon slags reserv.

Just denna dag var ett 50mm perfekt. Man kan såklart zooma ett 24-70 men jag gillar nog 50mm från ett 50mm bättre. Plus att det gör att man jobbar mer med komposition än med ett zoomobjektiv. Jag gör i alla fall det.

Sen var det nog inte så mycket mer, jag lät blixten och stativet stå på samma plats, men kröp själv runt där jag fick plats för att få till lite variation. Det går att få till förvånansvärt olika ljus även det bara är kameran och fotografen som flyttar på sig.

Nu ska jag nog investera i ett snäppet mindre blixtparaply. De som är någon slags standardstorlek har jag massor av, men är inte så jätteförtjust i, dvs Small. Large gillar jag och XL använder jag ibland i studion, men ett Medium kanske skulle vara perfekt?

Inlägget Porträtt med stort blixtparaply i litet rum dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Får man i uppdrag att fotografera pressbilder till en tv-handlare har man oändligt många bakgrunder till porträtten att välja mellan. Det är ju bara att ställa personen framöver en tv så är det ordnat.

Faktiskt var det rätt enkelt också.

En tv som bakgrund

De saker jag fick tänka på var att använda en slutartid som funkade tillsammans med uppdateringsfrekvensen på den tv som var bakom modellen. Om jag minns rätt använde jag 1/50 sekund.

Ljussättning utan blänk

Nästa steg var att inte mina blixtar skulle reflekteras i tv-apparatens skärm, det hade kanske kunnat se fint ut, men nu tog jag den aningens mindre konstnärliga vägen.

En Profoto B1 till vänster bakom min modell och en till höger sett från kameran riktad lite lätt mot ansiktet snett nedåt.

Variera med olika filmer och scener

Nu verkar senaste Mad Max vara en referensfilm som gärna visas i tv-affärer, och gärna för mig. Jag gillade den, och den är snygg. Rätt enkla och inte så röriga scener, kulörmässigt.

Men för att hoppa tillbaka lite i berättelsen så kom jag faktiskt inte på den här idén med att kunna välja bakgrund förrän efter en bit in i fotograferingen. Det var först när jag hade ställt in ljuset som jag kom på att man kanske inte behövde ha alla porträtt på samma sätt.

Just när vi höll på krälade Max omkring i öknen, och som jag minns filmen fanns det mer dramatiska och färgglada scener än så.

Då bad jag kunden att hoppa till ett avsnitt där det var mer eld och explosioner. Vips fick vi med det som bakgrund.

Nu var det inte världens största tv de hade på väggen, gissar på 55-, eller 60 tum ungefär. Med lite ändrat arrangemang och ett teleobjektiv (jag körde på 85mm här) kunde man säkert kunnat få tv:n att fylla ut hela bakgrunden i bilden.

Och hade tv-apparaten stått fritt på en bänk i rummet skulle man kunnat ha modellen närmare med en blixt bakom tv:n.

Smidigt med batteriblixt

När vi var klara med Mad Max-porträtten vände jag på mig och flyttade en blixt för att få med lite annat i butiken som bakgrund. De säljer ju annat än skärmar.

Först några bilder utan separat ljus på bakgrunden.

Sen flyttade jag den andra blixten till kassan där den fick bli kantljus och bakgrundsljus i ett. Till alla bilder använde jag Deep Umbrella White Large som ljusmodifierare. Det är nog de jag använder mer när jag är ute på fotouppdrag. Kanske mest för att de är så smidiga och kan varieras till så mycket.

Men, jag ska nog köpa en eller två Medium också, för ibland kan ett Large vara lite för stort om det är lågt i tak.

Oändliga möjligheter

Det var dagens tips. Prova gärna med din favoritfilm om du vill få lite variation i bakgrunden på porträtt. Klurigaste grejen är ju att precis varenda porträtt blir unikt. Förutsatt du inte väljer världens mest långsamma film där inget händer.

Inlägget Använd tv som porträttbakgrund dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Bland det bästa jag vet när det gäller porträttfotografering är att hitta bra förutsättningar med naturligt ljus och sen tillsätta lite blixtljus för att få det exakt som jag vill ha det.

Första uppdraget jag gjorde efter semestern var att fotografera pressbilder med illustratören Per Gustavsson till bokförlaget Bonnier Carlsen. Det var ett perfekt uppdrag att starta med efter en lång sommar, även om jag kände mig lite ringrostig.

Den perfekta skuggan

Även om jag älskar solljus brukar jag undvika det så mycket det går när jag fotograferar porträtt utomhus. Det ögat och kroppen uppfattar som ”vackert väder” brukar kameran ha lite svårt att göra något smickrande och bra för ansikten.

Jag har döpt det till ”dörröppningstricket” och kan nog säga att det funkar utmärkt varje gång, med eller utan blixtljus. Huvudsaken man hittar skugga där indirekt solljus inte för med sig en massa färg från fasader eller lövverk. En tunnel eller liknande är perfekt.

När jag besökte Per i hans ateljé på Södermalm hade jag först rekat lite i kartan på telefonen och kollat hur solen skulle stå den tiden vi hade bokat. Alldeles runt hörnet fanns en tunnel genom ett hus, med en park bakom. Det verkade perfekt.

Eftersom jag försöker att alltid vara framme i god tid (hej Stockholmstrafik och parkeringsmöjligheter) kunde jag promenera i två minuter till den öppning där vi tog en massa porträtt.

Sen var det bara att hitta en exponering där parken i bakgrunden blev lagom mörk. Sen tillsätter jag blixtljus från vänster med en Profoto B1 och en OCF softbox 30 x 90 cm. När allt kändes bra kunde jag flytta modell, blixt eller kamera lite hit eller dit för att han skulle hamna framför rätt del av bakgrunden.

Samsas med solen

Ett annat ljusexperiment som jag försöker få till när jag är utomhus för porträttfotografering är att utnyttja det filter som trädens blad och grenar erbjuder. Och sen balansera upp det med blixtljus från ungefär samma riktning.

Till dessa porträtt växlade solljuset ständigt, så det blev många bilder att radera, men ibland blev kombinationen sol genom träd och upplättningsblixt perfekt.

TTL kan underlätta

För den typen av ljussättning kör jag i princip alltid med manuella inställningar. Just här kan TTL funka ibland med små justeringar av blixtkompensation och/eller exponeringskompensation. Vissa gånger kan det nästan vara lättare om det är moln som med jämna eller ojämna mellanrum skymmer solen lite.

Det var en otroligt bra start på höstsäsongen att få fotografera en så enkel och skön typ som Per. Bara att jag blev så nöjd med första jobbet efter semestern gjorde att jag fick en otroligt bra start. Och den känslan håller i sig än. Tack Per. Och tack Bonnier Carlsen.

Inlägget Illustratör Per Gustavsson, pressbilder dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Som fotograf får jag ofta fotografera sköna typer, och ibland sköna hundar som följer med på köpet. Lena, som är veterinär, träffade jag hemma på hennes tomt en fin sensommardag för att göra några porträtt till en artikel hon skulle vara med i.

Jag hade åkt bil hela vägen till Östertälje och titta på molnen under färden, och tänkte att jag skulle försöka få med lite himmel i bilderna. Plus hundar och Lena såklart.

Ibland strular utrustning

Av någon märklig anledning blev det en krånglig fotografering. Lena gjorde sin del utmärkt, men de två hundarna (mor och dotter, fick jag höra) bråkade rätt mycket. En fight mellan två Bostonterriers är ganska vildsint, även om den inte låter så högt.

Sen var det något med kameran och blixtarna denna dag. Jag hade med mig två Profoto B1, och upplevde nog det där krånglet man kan få med Nikon D5 och vissa bländarinställningar på vissa objektiv.

För att himlen inte skulle bli helt utfrätt åt det håll som passade bäst att fotografera (om man ens skulle få med himmel dvs) behövde jag High-Speed Sync och det strulade.

Vissa bilder blev bra men de flesta hade konstigt ojämn exponering som bilden ovan. Lite som när man försökte använda gamla PocketWizard med för kort slutartid, det blir mörkt på de delar av bilden där kameran eller radiosändaren inte riktigt hann med att synka.

Envis som jag är fortsatte jag försöka till jag tröttnade och bytte till Nikon D750 där allt fungerade precis som det skulle.

Eftersom det var ett reportage gick vi omkring i trädgården för att få lite variation i bilderna. Hundarna höll sig en bit ifrån varandra efter bråket och ville inte riktigt samarbeta. Det här var ju ändå deras chans till berömmelse och framgång?!

Ljusmässigt var det ett rätt klurigt uppdrag, en delvis molnig himmel där solen tittar fram då och då är alltid svår att få till. För ögat ser det rätt bra ut, men kameran ser bara utfrätta delar där molen är som tunnast och solen ligger bakom. Plus att det varierar. Plus att det kan bli överdrivet grått om man underexponerar för mycket.

Hursomhelst, det bästa ljuset hittade jag såklart sist när jag hade packat ihop allt och skulle tacka för mig. Då vänder jag mig om till Lena som står under ett utstickande tak på verandan. Det blev ”dörröppningstricket” som jag gillar så mycket.

Men då hade redan hundarna lagt sig för att sova av sig efter bråket så det fick bli en pratig bild bara. Alltid något.

Den här typen av fotouppdrag där inget riktigt funkar borde man ha lite då och då. Det hjälper verkligen till för att man ska lära sig att snabbt felsöka eller bara prova något helt annat när plan A inte funkar.

Fast jag gillar nog ändå mest när saker funkar.

Inlägget Porträtt av veterinär och Bostonterrier dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Daniel Sjölin är inte bara känd från tv (Babel m.m.) och för att ha skrivit böcker i eget namn och under pseudonym. Snart kan han även titulera sig monstertruckförfattare. En ganska bortglömd del av barnlitteraturen kan jag tycka.

När jag fick i uppdrag av bokförlaget Bonnier Carlsen där hans bok kommer ges ut var det lite bråttom, såklart. Så jag tummade på min regel att inte arbeta helger om jag kan undvika det.

Sen visade det sig att vi bodde löjligt nära varandra, lösningen blev att ta med alla våra barn till närmaste idrottsplats. Vi fick hoppas att det skulle gå att klämma in en fotografering mitt i allt.

Container och skuggor som bakgrund

Vi bokade fotograferingen en lördag medan det fortfarande var fantastiskt väder ute. Jag har varit på idrottsplatsen miljarder gånger så jag hade koll på vilka fotoställen som kunde vara lämpliga.

En av dem var en stor container som är röd och fin. Dagen till ära, och med solen som sken skarpt genom lövverket, fick den även ett fint skuggmönster som gjorde den ännu mer lämplig som bakgrund.

Enda kruxet var att det inte fanns mycket skugga för Daniel.

Ihopfällbar diffusion från IKEA

Jag hade det lite på känn att solen skulle behöva flaggas eller åtminstone dämpas lite.  Därför tog jag med en lätt och smidig förvaringslåda från IKEA (Skubb tror jag det var, eller någon i samma stil, finns även som större tvättsäck).

Den väger nästan ingenting och kan vecklas ut på nolltid, och kunde hållas av ett barn som glatt agerade assistent. Den lilla diffusionen räckte lagom för att få bort det skarpaste ljuset från ansiktet. Sen kunde jag sätta mitt eget kontrollerbara ljus istället.

En blixt och en beautydish

För dessa porträtt använde jag bara en blixt, en Profoto B1 med en OCF Beauty Dish på stativ. Just denna dag med våra förutsättningar kändes en blixt alldeles lagom komplicerat.

Utifrån testbilden lite högre upp i inlägget tog jag helt enkelt och underexponerade bakgrunden och sedan tillsatte lite blixt från vänster. Sen varierade jag bilderna på denna plats genom att flytta på mig själv för att få lite olika bakgrund och vinkel.

Det som tyvärr inte syns i dessa harmoniska porträtt i naturen är de sex barn som sprang runt precis utanför bild och klättrade i träd. Några kom inte ner utan hjälp och stativet var alltid ett ställe de ville vara oroväckande nära. Men det gick ju bra.

Inlägget Daniel Sjölin, författarporträtt dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Nyligen fotograferade jag nya författarporträtt av Görel Cavalli-Björkman för Albert Bonniers förlag hemma i hennes lägenhet. Vädret utanför var inte så mycket att hurra för, så vi stannade inne.

Som vanligt hade jag med mig det som numera nästan har blivit min standardutrustning för porträtt på plats, dvs två Profoto B1, några olika storlekar på paraplyer samt en ihopfällbar beautydish.

Den översta bilden är från den andra serien, vi hade börjat med att hon satt vänd med fönster i bakgrunden helt och hållet. Nu var det mörkare inåt lägenheten.

Såhär såg första serien porträtt ut, med massor av ljus utanför fönstren som tog lite tid att balansera så det inte blev kolsvart på insidan av väggarna. Blänket i hennes glasögon kommer inte från huvudljuset till vänster (ett stort blixtparaply med vit insida) utan en ren blixt i rummet bakom mig.

Att det blir ett litet blänk i glasögon är något som jag faktiskt gillar. Huvudsaken det inte tar för mycket fokus från blicken. Så det fick vara kvar som det är.

Använda väggar som upplättning

För att balansera upp huvudljuset från vänster ställde jag en Profoto B1 pekandes bakåt mot väggen i rummet bredvid. Det blev ett stort och väldigt skönt upplättningsljus som inte kändes alldeles för onaturligt.

Tillbaka till översta bilden så är det ljuset från det rummet som blir ett fint kantljus. Just metoden att låta ljuset få brytas upp lite naturligt genom att inte peka blixten direkt dit man vill ha ljuset tycker jag oftast fungerar väldigt bra för porträtt.

Porträtt mot fönster

Sista serien författarporträtt gjorde vi i köket med fina fönster som fond, här kändes det helt plötsligt rätt ljust ute. Jag fick balansera ljuset i rummet så hon inte blev för inklippt.

Ungefär samma ljussättning som tidigare med en B1 och ett stort paraply från vänster. Sen en blixt till höger bakom mig som jag slog snett upp i taket. Det blir lite färg från väggar som kan följa med, men så länge det inte blir för mycket stick är det en sak som också gör att det känns aningens mer naturligt ljussatt.

Vill du läsa mer om Görel och hennes böcker finns det information på förlagets författarpresentation.

Här finns fler inlägg med författarporträtt om har tid över.

Inlägget Görel Cavalli-Björkman, författarporträtt dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Jag har fotograferat verksamhetsbilder åt CityAkuten under ett par år, allt från tandläkare till sjuksköterskor och patienter. Det handlar alltid om enkla porträtt mitt i verksamheten, och när jag skulle fotografera från deras rehab vid Hötorget blev det ungefär samma upplägg.

För att kunna jobba snabbt och smidigt brukar jag sällan ta med fler än två blixtar, då är man fortfarande hyfsat mobil. I det här fallet använde jag bara en ljusformare (stort paraply) på en av dem.

Enkel ljussättning med paraply

För porträttet överst i inlägget lät jag tränaren sitta på en bänk och använde en Profoto B1 med stort blixtparaply som ljusmodifierare. Takhöjden i lokalen är inte den högsta, så ett sittande porträtt gav mig lite mer möjlighet att jobba med huvudljuset.

Ett kantljus bakifrån där min andra B1:a fick stå en bit bort utan paraply eller annan ljusformare syntes inte ursprungligen i bild. Men, efter att ha provat olika vinklar blev det denna bild kunden valde. Att kollegan går bakom blev en bonus.

Just det här är något som jag lätt kan glömma bort. Att ta med de mindre perfekta men mer spontana bilderna i urvalet som kunden får välja från. Ibland är det just en spexbild som blir roligast.

Sen önskade kunden även lite träningsbilder. Där jobbade vi först med arrangerade bilder från olika träningsmoment, med fokus på posering. Av dessa levererade jag några stycken.

De bilder som jag tyckte blev mest lyckade var dock där jag bara lät mina två blixtar stå riktade lite hipp som happ. Utan någon ljusmodifierare alls. Istället för att lägga tid på vinklar och arrangemang försökte jag istället följa de som tränade.

Anledningen till att jag tog av blixtparaply och sånt var för att få fram det svettiga och lite karga. Sen fick skuggorna bli som de blev.

Flugan på väggen med blixt

Jag är ingen expert på att fotografera kroppar i rörelse vid träning. Men jag vet i alla fall att det kan bli väldigt svårt att få fram något naturligt om man regisserar för mycket.

Då var det betydligt bättre att bara försöka hinna med att fånga rätt tillfälle i varje moment och inte störa dem. Helt plötsligt blev det jättemånga bra ögonblick utan att jag behövde blanda mig i alls. Lite som ett reportage fast med blixtar som gav det hela lite mer kontrast och karaktär.

Min lärdom från denna fotografering var defintivt att ibland funkar det bäst om man inte blandar sig i som fotograf. Har blixtarna fått stå där ett tag och blixtra, medan jag gått runt och fotograferat slutar modellerna tänka på att posera och ser naturliga ut igen.

Det kan föregås av några minuter där det känns lite konstruerat. Sen brukar det släppa och en massa avslappnade bilder kommer naturligt. Hur avslappnad man nu kan se ut med tunga vikter, men ni förstår säkert vad jag menar.

Inlägget Träningsbilder för CityAkuten dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Jesper Danielsson är inte bara regissör utan numera även författare av en barn/ungdomsbok med science fiction-tema som låter väldigt lovande (han är även son till Tage Danielsson också).

Bokförlaget Bonnier Carlsen behövde författarporträtt och kontaktade mig, vi bokade in en tid på Alba Nova för fotografering. En otroligt fin och cool plats förresten, precis i utkanten av Stockholms innerstad med en rejäl variation miljöer.

Porträtt med rök

Eftersom det var lite mystiskt och sci-fi i bokens handling tog jag med en sprayburk med rök, den kom väl till pass utomhus. Jag tog också med en Profoto B1, en långsmal softbox (och ett blixtparaply för säkerhets skull).

Det var som vanligt en blåsig dag, och det här porträttet som togs utanför entrén till den cylinderformade delen av byggnaden var lite klurigare att få till än väntat.

Väggar som upplättningsljus

Fotograferingen gjorde vi på hösten 2016, en fin dag men väldigt blåsig och skarpt solsken som ibland tittade fram mellan molnen.

Röken skötte Jesper med bravur, men ibland fick kameran och autofokus lite svårt att hitta rätt. Motljuset gjorde det inte lättare, och ovanpå allt detta kraftiga vindbyar.

Som tur var fick vi pyttelite lä vid entrén, och den ljusa fasaden hjälpte även till med lite studsat ljus som gjorde ögonen lite ljusare. Det är alltid bra med en neutralljus fasad bakom sig.

En rem snodde fast stativet vid ett staket, och med en smal Profoto OCF 30×90 cm softbox gick det ändå ok att fotografera där.

Som alltid med rök i porträtt får man skjuta på rätt friskt för att sedan kunna välja bland mer eller mindre lyckade bilder. Rök rör ju på sig konstant, så varje bild blir olika.

Vi fotograferade en massa fina pressbilder inne i lokalerna, men de spar jag till senare. En sak jag fortfarande är lite besviken på är att vi inte var där en timme tidigare. Då gick det nämligen två killar med lövblåsare och samlade ihop enorma mängder gamla löv på gatorna.

När vi väl var utomhus började de packa ihop, vilket såklart var synd. Hade ju kunnat bli hur bra som helst med ett moln av flygande löv mitt i motljuset som en slags fond.

Det får bli ett projekt till nästa höst.

Inlägget Jesper Danielsson, pressbild dök först upp på Fotograf Stefan Tell.