Nu blir det en sånt där självklart fototips igen, men jag fascineras nästan dagligen hur mycket man har att vinna på variation. Och hur enkelt det är att tvinga in den rutinen i allt man gör.

Du ser två porträtt ovanför, båda på Clara Dackenberg och Uje Brandelius, de ”poserar” ungefär lika, de har ungefär samma ansiktsuttryck men ändå är bilderna rätt olika. Tillräckligt olika för att kännas som två olika användbara porträtt.

Enda skillnaden är att jag förflyttat mig med kameran cirka en meter i sidled. Den ena blev lite varmare och mer livlig, den andra lite mer monokrom och kall.

Flytta kameran, inte modellen

Precis som i mitt gamla inlägg ”Gå runt din modell” är det här en upprepning av samma mantra. Kolla på omgivningen, planera din första bild, ljussätt den så du är nöjd och sen utforska alla möjliga vinklar du kan baserat på ljus och annat.

Som ovan såg det ut innan blixten var på plats. Hade jag inte använt blixt skulle jag antingen fått exponera så bakgrunden blev jätteljus (kan också bli fint) eller flytta Clara och Uje någostans där solen skiner.

Blixten, en Profoto B10 med stort paraply och diffusion, står precis utanför bild gör att allt utom deras ansikten flyter ihop till en ganska grå och kontrastlös bakgrund.

Från en annan vinkel, däremot, blir bakgrunden med små fläckar av solljus och varmare partier något helt annat.

Jag tycker personligen båda är bra, men också tillräckligt olika för att kunden, i detta fall Lilla Piratförlaget, kan ha användning av två istället för en av denna variant.

Samma gäller för enskilda porträtten på Clara, inte superolika men tillräcklig variation för att båda är användbara. Vem vet, till ett tidningsomslag behövs kanske ett närmare porträtt och till en artikel något mer mer luft och liv i?

Fast vi började inte utomhus utan inne på den fina boklådan för barn, Bokslukaren på Mariatorget, där jag krånglade till livet genom att sätta upp tre blixtar på en golvyta som mest täcks av bokbord och annat.

Men det blev ju fint det också, lite mer en teaterscen, och det tycker jag passar dessa två. Fast framför allt, variation.

Tänk alltid ”hur kan jag variera detta?” och ”finns det någon vinkel jag inte utforskat?” så kommer du kunna leverera mer och kunderna får mer användbart material.

Så tänker jag. Hela tiden.

/Stefan

Inlägget Kliv en meter i sidled dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Steve Sem-Sandberg fick jag i uppdrag att fotografera för Albert Bonniers Förlag när det var kallt ute och vädret minst sagt oberäkneligt. Det började tyvärr inte så bra, men slutade precis så bra du kan se på porträttet ovan. Trots att vi befann oss i ett fängelse, eller kanske snarare tack vare?

Jag hade fått väldigt gott om tid på mig, så det var egentligen aldrig någon stress. Sen var det lite fram och tillbaka som det kan bli med bokningar, mycket för att jag ville försöka invänta något slags väder man kunde vara utomhus i.

När det lätta blir svårt

Efter lite kommunikation bokade vi in en dag i början på mars, enligt mina fyra väderappar skulle det vara fint. Kanske svalt, men möjlighet till himmel med kontrast.

Vi bestämde att träffas vid Hornstull, jag hade kollat upp några möjliga platser som skulle passa bra för porträtt. På vägen dit började det snöa. Såklart. Det var också blåsigt. Och kallt.

Helt plötsligt blev plan A inte genomförbar, jag ville inte ha en författare som står och fryser på bild, och det ville inte författaren heller.

Så vi promenerade runt lite och tittade på lokaler, Bio Rio funkade tyvärr inte då de hade en festival, de ställen som ligger nere vid vattnet hade inte öppnat än och skolan på höjden släppte först glatt in oss i en korridor men körde sen ut oss när någon började bli orolig.

För att göra en lång historia halvlång, vi gav upp. Jag bad om ursäkt för att jag inte hade någon fungerande plan B (ganska olikt mig, men pinsamt ändå). Sen bokade vi en ny tid några dagar in i framtiden.

Jag kom ihåg att jag hade varit på Långholmens fängelse för en massa år sedan, och mindes de stora fönster som fanns där. Ett telefonsamtal senare och vi var välkomna.

Bilden du bläddrade förbi ovan, den oskarpa, det är första oskarpa testbilden från fängelset med rader av celler på bägge sidor. Sen smala gångar i flera våningar plus en slags brygga över med räcke.

1/200 sekund och bländare 2.8 gav en mjuk känsla på den ändå ganska kontrastrika bakgrunden med massor av linjer. Ett 85-millimeters objektiv passade bra för detta. Men jag ville ändå rama in porträttet på något kul sätt.

En Profoto B10 bakom

Jag hade som vanligt med mig två B10 och två A1:or, men det räckte med två blixtar till detta. En placerade jag ut på den där gången som går från ena sidan till den andra. Plus sedan en till vänster om mig som huvudljus.

Trots en så öppen bländare och slutartiden var det nästan inget befintligt ljus på Steve där han stod. Dagen till ära hade jag faktiskt med mig en beautydish och raster, vilket passade bra för att göra något tydligt i ljusväg.

Resultatet av två blixtar

Du har redan sett det färdiga porträttet, men det var ju länge sedan, så vi tar det igen. Där står Steve, ljussatt av en Profoto B10 till vänster om kameran, med en beautydish och raster. Långt i bakgrunden står en annan B10, utan ljusmodifierare, och lyser upp väggarna.

Jag funderade lite på om jag skulle placera bakgrundsljuset längst bort mot fönstret, men tyckte att det blev så bra med en slags ljuslåda kring honom att jag skippade det.

Istället tog vi varianter på samma porträtt på denna plats genom att bara flytta oss en meter till höger. Bakgrundsljuset blev något helt annat (med en fin ljusfläck som bonus) och lite upplättning för att vi stod närmare den ljusgrå väggen.

När vi var klara här tog vi med oss all utrustning och gick till en anslutande korridor för fler porträtt.

Det var ju trist att första försöket gick åt skogen, men vi höll modet uppe. Och hade det inte varit för alla misstag jag gjorde då skulle jag aldrig ha lyckats göra dessa porträtt.

Så det var helt klart värt krånglet och känslan av att inte vara den smartaste fotografen i stan. Även om det sistnämnda sitter i fortfarande, jag ser ju mig själv som en rätt ordningssam typ med minst en plan B, ofta en C också.

Men ändå, jag är väldigt nöjd med porträtten.

/Stefan

Inlägget Steve Sem-Sandberg, författarporträtt dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Att fotografera författarporträtt av Henrik Ståhl är en lite märklig upplevelse. Jag förknippar honom så otroligt mycket med Stålhenrik från Bolibompa, men så ser han ju faktiskt inte ut i verkligheten.

När jag väl hade skakat av mig känslan av att vara ”starstruck” gick det bra och vi samarbetade väldigt väl över stock och sten. För vi var mest i en otroligt fin skog och fotograferade. Med lite blixtar och rökspray.

En lagom mörk skog

Skogen var full med fin mossa och en massa lämpliga stubbar Henrik kunde sitta på, så vi körde på det. Ljuset var egentligen rätt bra som det var, men har man rullat en rullväska (med stora hjul såklart) genom skogen bör man använda utrustningen.

Med mig hade jag en Profoto B10 och en B2 (plus två A1 som jag inte använde). Och några stativ, en Magnum-reflektor samt mina vanliga Deep Umbrella Large och Medium med diffusion.

Bilden ovan är t ex så den blev med bara en B2 och en OCF Magnum ståendes långt borta mellan tallarna. Det ”naturliga” ljuset påverkade inte mer än så när jag hade exponerat för att resten av skogen mest skulle vara en mörk ton.

Vi hade nog kunnat vara kvar på just den platsen i skogen hela dagen, bara man sprejade lite hit eller flyttade blixten i bakgrunden dit blev det ett nytt porträtt.

Porträtt med rökspray i skog

Eftersom jag inte uppfunnit en drönare som kan flyga runt i bakgrunden och släppa ut rök fick Henrik duga. Han satt där på sin stubbe och sprejade lite bakom ryggen, eller så sprang jag fram och tillbaka för att få ett litet lätt dig.

Just i en skog är det väldigt bra med rök eftersom det mjukar upp allt lite drömskt. Jämför bara porträttet ovan där jag bara sprejat lite lätt med röksprejen och det nedan utan.

Det gör en otroligt skillnad i hur allt upplevs. Till dessa två porträtt hade jag bara en Profoto B10 till höger om mig med ett stort paraply. Solen var lite nyckfull men tittade fram bakom Henrik då och då. Här hjälpte den till med kantljus.

Sen kan man jämföra när jag har solen i ryggen, men den skyms mest av träden, och har Henrik på andra sidan. Genast blir skogen en ganska mörk vägg utan värst mycket detaljer.

Porträtt vid en sjö också

Inte långt från platsen i skogen där vi hade varit fanns det en stig, där tog vi också några porträtt. Sen kom vi till en liten sjö och där var vattnet spegelblank, så jag ställde upp mitt stativ med B10:an och paraplyet där.

Solen kom från höger (den lilla ljusrand du ser på höger sida av ansiktet härifrån sett) och det var så det fick bli. Visst, sjön var inte superstor, men att gå runt den bara för att få lite motljus kändes inte riktigt effektivt.

Som du märker har vi gått från två blixtar och rök till en blixt och det solen kan hjälpa till med. Så är det väldigt ofta när jag fotograferar utomhus.

Första platsen packar jag upp allt möjligt och riggar. När det är dags för förflyttning vill jag gärna hålla tempot uppe och brukar förenkla ljussättningen.

Befintligt ljus med blixthjälp

Vår sista plats för porträtt var tre steg från bryggan. Där hade jag solen i ryggen och grenar plus barr gav en fin solstrimma rakt i ansiktet på Henrik. Det hade säkert gått att få till jättebra porträtt där med kanske bara en reflexskärm.

Istället ställde jag blixten med paraply rakt bakom mig till vänster och lät solljuset från ungefär samma riktning få bli upplättning. Nu hade jag bara en idé kvar som jag ville genomföra (även om jag kunde kommit på tusen till hade vi ändå sagt att nog får vara nog).

Mest på kul höll jag upp min vänsterhand framför solen och skuggade därmed ansiktet lite. Sen hade jag ju en betydligt större ljuskälla, nu lite till höger om mig, så de skarpa skuggkanterna avtog en aning åt det hållet.

Med darriga armar drog jag min rullväska uppför stigar som är utmärkta att promenera på, men kanske inte håller barnvagnsbredd överallt.

Det var en fotografering i skog och mark med Henrik Ståhl, aktuell med boken ”Till Vial” på Bonnier Carlsen. En science fiction-bok som har beskrivits som ”en ”Bröderna Lejonhjärta” för 2000-talet”.

/Stefan

Inlägget Henrik Ståhl, författarporträtt dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Bart Moeyaert är författaren från Belgien som tog emot världens största pris i litteratur 2019 (eftersom det inte blev något Nobelpris i år). En av världens trevligaste personer också. Och bra på porträtt.

Mitt uppdrag även detta år inkluderade som vanligt fotografering av pressbilder, som vanligt på Skeppsholmen och som vanligt i bra väder. Konstigt nog.

I ett schema fullt av intervjuer brukar jag få fyrtiofem minuter ungefär, inte en ocean av tid om man även ska klämma in att vara trevlig, förflyttning, ljussättning, testbilder och annat. Men det brukar funka.

Fotomanus i huvudet

Jag blir lätt lite besatt av idéer som skramlar runt i huvudet inför en plåtning som denna. Speciellt när jag gjort i princip samma uppdrag i nästan tio år nu. Då vill man verkligen lära sig av tidigare års misstag, och även utveckla sånt som funkade eller göra sånt man inte gjort tidigare.

Skeppsholmen är bra på många sätt för fotografer, det krävs inte många steg för att växla miljö från det ena till det andra. Tyvärr bygger de om en del av kajen, så allt är inte perfekt. Men det finns fortfarande massor av ”locations” kvar att utforska.

I mitt huvud brukar jag ha en lista, ungefär som en tipsrunda, där varje stopp ska gå att utnyttja till minst två eller tre olika bilder. En tegelvägg kan man ha som bakgrund, eller luta sig mot, eller fotografera från sidan. Eller använda på något annat sätt. Huvudsaken är att man tar sig tid att variera.

Enklast möjliga varierade ljussättning

Det är ofta mitt mantra, men på den här typen av uppdrag mer än annars. En blixt räcker gott och väl för att göra en enorm massa saker, lägger man till en multipliceras tiden det tar att få till exponeringen med antalet platser man vill fotografera på, och vips är tiden slut.

Som så ofta senaste året har en Profoto B10 tillsammans med ett Deep Umbrella Large eller Medium plus diffusion blivit mitt standardljus. Kanske låter trist och enformigt, men jag hittar varje gång nya sätt att klämma ur något nytt, eftersom modellen och bakgrunden alltid varierar.

En solig, men aningens blåsig, dag som denna är det skönt att bara ha ett stativ och en blixt att hålla reda på. Min rullväska (med stora hjul) och en snodd blir motvikt och gör att jag inte behöver oroa mig för att något blåser omkull. Allt kan sitta ihop vid kortare förflyttningar då de stora hjulen och rullväskan är rätt lätta att rulla omkring.

Solljus och skugga

Det finns massor med saker man kan behöva tänka på när det gäller exponering av utomhusporträtt i solljus. Sen finns det begränsningar i hur mycket man kan ”överrösta” solen med sitt blixtljus. Sen finns det också gränser för hur mycket man vill överrösta solen.

Jag satsar sällan på ljussättning som ser jättenaturlig ut, men heller inte alldeles för ljussatt känsla alltid. Balansen hittar man enklast i skuggan. Solen får gärna finnas där, t ex som kantljus eller ljusstrimmor, men kanske inte rakt på? Hursomhelst är det enklast att jobba i skuggan.

Av flera skäl, särskilt för att modellen inte ska behöva stå och kisa, det är sällan kul för någon inblandad. På bilden närmast här ovan kommer solen ner från höger och lyser upp som små fläckar här och där, men Bart får den inte i ögonen i alla fall. Blixten lättar upp skuggorna och gör kontrasten mellan den soliga delen och den skuggiga delen mindre skarp.

Utforska vinklar, nästan alla

Det är också ett mantra som maler i mitt huvud på fotouppdrag som detta. Ett steg hit eller dit kan helt plötsligt skapa ett porträtt som var mycket bättre än det jag hade planerat. Så varför inte prova?

Sen finns det såklart vinklar som inte funkar, särskilt om man slänger med en blank bil i ekvationen. Då får man helt enkelt tänka efter lite, eller bara prova en ny vinkel på måfå. Förr eller senare funkar det.

Som fotograf med en blixt utomhus finns det som sagt massor med variabler man måste ha i huvudet. Sen behöver inte det alltid betyda att allt blir perfekt på första försöket, eller snarare väldigt sällan.

Avslutningsvis är just detta fotouppdrag extra intressant eftersom det så tydligt visar hur jag har tagit mig an samma utmaning men med olika typer av utrustning. Fast det kanske jag sparar till ett annat inlägg?

Jag kan bara säga att det var fem år sedan jag fotograferade Barbro Lindgren då hon vann priset. Med en Nikon Speedlight (SB-800?) och ett halvtransparent paraply.

Det blev bra porträtt då också, jag är fortfarande väldigt stolt över dem. Men jisses vad lite utveckling mot kompakta batteriblixtar som är snabba och pålitliga underlättar.

/Stefan

Inlägget Bart Moeyaert, pressbilder dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Som porträttfotograf tänker man ofta på ljus, för det påverkar ju de bilder man tar i allra högsta grad. Ibland får man arbeta hårt för att minska påverkan från oönskat ljus, men det går ju också att använda omgivningen till sin fördel.

En vit eller silverfärgad bil kan ju t ex vara utmärkt som reflexskärm om man placerar sina ljuskällor rätt. En grön bil i starkt solsken däremot kanske man ska hålla sig borta från?

Ställ dig på modellens plats

Till författarporträttet ovan av Martin Kylhammar och hans bok ”Ett hemligt liv” om Verner von Heidenstam använde jag en lastbil som bakgrund och en Audi som reflexskärm.

För att se hur reflexerna från en blixt i en blank bil blir kan man ställa sig där porträttmodellen ska stå och slå på blixtens inställningsljus. Då ser du enkelt om placeringen av blixten och vinklarna gör att det blir en stor eller liten reflex, plus ungefär var den är.

Sen kan man vrida lite på blixten och såklart även låta modellen vrida eller flytta på sig för att skapa lite olika ljussättningar där reflexskärmen ger en stor effekt eller knappt någon alls.

Hittar man bara rätt miljö brukar det räcka med väldigt lite utrustning, alla porträtt på denna sida ljussatte jag bara med samma Profoto B1 och ett blixtparaply med diffusion.

Anledningen till att vi höll oss på denna lilla parkeringsplats var en rätt byig vind som inte var rolig vare sig för Martin eller min blixt. Men en stor lastbil och en träplank erbjöd både bakgrund och vindskydd, så vi var glada ändå.

När vi hade klämt ut så många porträtt vi kunde från den ganska trånga parkeringsplatsen gick vi ut bakom Norra Latin vid Norra Bantorget. Där fick jag låna en stol från en uteservering och min rullväska fick bli en stor sandsäck på hjul som motvikt.

Ju mer man tittar sig omkring när man ska fotografera porträtt i miljö, desto mer inser man att det finns massor med hjälp att få. Träd kan bli avskärmare, grenar kan bli gobos, väggar kan antingen skärma av eller lätta upp ljuset. Huvudsaken man har koll på dess påverkan, det kan ju lika gärna bli fult färgstick om man inte håller koll.

Man behöver inte alltid hitta en vit häst.

/Stefan

Inlägget Blank bil som reflexskärm dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Ibland har jag tur när jag fotograferar porträtt till reportage i kundtidningar eller medlemstidningar. Det kan vara en fin dag eller företaget jag fotograferar åt har ett bildskönt kontor. Men ibland är kanske den bästa platsen att fotografera på lite färglös?

Då kan det lätta upp med lite färg, och det kan man ju alltid göra med färgfilter eller så har man tur och företaget har färgfilter monterade på väggarna i form av konst.

Blixt genom färgat plexiglas

En enkel Speedlight eller motsvarande Profoto A1 placerad på rätt ställe så ljuset sveper in över bakgrunden gör den genast lite roligare. I mitt tycker i alla fall.

Jag hade bara med mig två stativ till denna plåtning, och de var bägge upptagna med att hålla i varsin Profoto B10. Lösningen fick istället bli ett flexibelt ministativ (heter de GorillaPod?) på min rullväska, så kom ljuset från rätt höjd och vinkel.

Utan mer avancerade ljusformare till min A1 än den inbyggda zoomfunktionen fick jag experimentera lite med vinkel och avstånd för att den ljuskällan skulle göra något tillräckligt kul. Sen tog såklart mitt huvudljus och kantljuset från andra hållet bort lite av kontrasten, men en lite färgklick i kanten blev det i alla fall.

Gardera med alternativa bilder, gärna flera

Alla kunder gillar inte spexiga bilder eller kluriga ljussättningar, så mest för att ge layouten en möjlighet att välja tog jag alternativ. Just till den här typen av fotografering är det ju underbart att bara kunna stänga av en grupp på radiosändaren för att variera sig. Modellerna jag fotograferar märker inte ens att jag förändrat något, och jag behöver inte avbryta deras glada humör med att springa omkring.

Placerar man blixtarna hyfsat mitt i ett större rum, eller en entré, kan man ibland bara be modellerna flytta på sig, vrida blixtarna 180 grader och nästan ha en färdig ljussättning med annan bakgrund.

Vissa uppdrag har man inte så lång tid på sig, och då älskar jag att kunna vara så effektiv att jag snabbt är klar med grundarbetet innan någon börjar känna att de ska på något möte.

Ofta kan man klämma ut någon minut extra, men det är inget man bör utgå från. Ibland är det ju tvärtom, och har jag lagt alldeles för mycket tid på första ”scenen” kanske det bara blir en typ av bilder jag levererar?

Men allt brukar funka med en bra plan A, en hyfsad plan B och gärna en plan C om det finns några minuter över.

Hittills har jag aldrig fått höra av tidningsmakare att jag ger dem för många bilder att välja mellan när de ska formge ett reportage. Motsatsen däremot vore trist.

/Stefan

Inlägget Porträtt till företagstidning med färg dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Ibland får man uppdrag där det är värt en lång resa dit och en lång resa hem, bara för att få med rätt miljö. Det händer mig inte särskilt ofta nuförtiden, måste jag erkänna. Men när det gör det tar jag gladeligen mindre vinst för en mer varierad portfolio.

Som i detta exempel: illustratören, tecknaren, animatören etc. Lovisa Lesse bor ute på landet, och då menar jag verkligen landet. Vi lyckades boka in en av de allra varmaste dagarna i juli, men det var värt varenda svettdroppe.

Sol och en rejäl blixt

Är man porträttfotograf i Stockholm, med främst kunder i Stockholms innerstad, hur ofta får man med vyer på bild, eller öppna landskap? Kanske den gången man drog ut en författare på Gärdet?

Det är dock inte självklart att fint väder alltid betyder fina porträtt, snarare tvärtom. Hur snyggt det än kan vara med snudd på klarblå himmel och strålande sol, blir man lite begränsad som fotograf. Om man inte har egen skugga eller upplättningsljus med sig, dvs.

Hitta skugga för blixten

Alla porträtt i det här inlägget har samma ljussättning, i princip. En Profoto B1 med mellanstort blixtparaply och diffusionsduk utanpå den. Det blåste en lite byig vind dagen till ära, och trots att jag släpade med min rullväska som motvikt såg jag gärna att blixtstativet var hyfsat nära mig så jag kunde ha en fot på också.

Beroende på vilken ”scen” vi fotograferade, använde jag mig av blixten med Lovisa i skuggan av något eller med ryggen mot solen. Det blev ofta väldigt korta slutartider för att kunna ha kort skärpedjup och då fick blixten jobba på hög effekt. Inte alltid 10, men nära.

De gånger jag lät Lovisa stå i skuggan handlade ljussättningen mest om att få en bra vinkel och se till så bakgrunden inte blev helt utfrätt vit (det vore ju trist på så fin himmel).

När hon var ute i solen helt och hållet fick jag passa mig för att solen från ovan kastade konstiga skuggor eller frätte ut detaljer i håret. Det är på något sätt en ständig checklista som roterar i huvudet. För det är väldigt trist att få till bra bilder som måste ratas i efterhand då man glömt någon liten detalj.

Bilden jag missade

Eftersom det här var ute på landsbygden fanns det såklart en fin gammal traktor vi kunde ha som miljö. Med öppen dörr gav den också bra skugga, men trots det fick jag balansera ljuset så inte solen helt skapade en alldeles för hård kontrast.

Här kan jag erkänna att jag missade en bild, och det grämde mig lite (eller ganska mycket faktiskt) efteråt. Varför bytte jag inte från mitt 85mm-objektiv till en vidvinkel och fick med både traktor och himmel? Jag tror jag just exakt då var lite besatt av att få till ljuset från solen lagom mycket in genom framrutan och matcha det med blixtljuset att jag helt enkelt glömde bort att tänka bredare?

Enkel ljussättning för variation

Du har hört mig säga/skriva det förut och jag tjatar om det igen, jag har full respekt (väldigt mycket respekt t om) för alla som ljussätter sina ”scener” in i detalj så inget lämnas åt slumpen. Jag är imponerad över ettrigheten och resultatet av sådant.

Men, jag vill inte bara göra en riktigt bra bild. Jag vill heller inte bara göra två riktigt bra bilder. Jag vill göra massor, och om varenda porträtt inte är genomtänkt ner i minsta detalj beror det på att jag tycker det är ok. Huvudsaken är att det är rätt känsla och inte något stort fel som sticker ut.

Hade jag lagt ner för mycket tid på bilden innan, skulle jag kanske inte haft tid (och ork) att få till denna. Särskilt för pressbilder eller specifikt författarporträtt som detta handlade om, tycker jag det är extra viktigt att leverera variation.

Finns det bara ett eller två porträtt på nyckelpersoner i företag, eller pressbilder på artister, författare eller illustratörer, blir de snabbt lite uttjatade och kunden kanske tröttnar på dem. Har de ett bra bildpaket med variation minskar man den risken och uppmuntrar även en friare användning. Som i sin tur gör alla glada.

Tror jag i alla fall.

Den svåraste bilden

Eftersom Lovisa har får och lamm, kändes det galet att åka därifrån innan vi hade fått med ett av dem på bild. Ett får lyfter man inte glatt i famnen, men ett lamm kan funka (uppenbarligen).

Men det här med att få lyfta lamm glada på bild är inte lätt. Hur de än tittar ser de mest galna ut, men vi lyckades få åtminstone ett bra lammporträtt, eller hyfsat i alla fall. Lovisa kanske räddade bilden med sitt leende också?

Det om det, får du ett uppdrag som kanske känns mindre lönsamt för att det är längre resa osv, fundera på om det ändå inte är värt den extra tiden. Så tänkte i alla fall jag.

/Stefan

Inlägget Författarporträtt på landet (Lovisa Lesse) dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Profoto C1 Plus är en helt ny batteridriven LED-blixt i kompakt format, med fast ljus och variabel färgtemperatur (även för blixtfunktionen denna gång, till skillnad från B10/Plus).

Det inbyggda batteriet laddas via USB-C och ska räcka enormt länge, storleken kan nog beskrivas på svenska som cirka två snusdosor hög och snäppet större diameter. Vikten är under 200 gram.

LED-blixten finns i två modeller vid lanseringen; den lilla basversionen heter kort och gott Profoto C1 och den större, mer kraftfulla heter Profoto C1 Plus.

Den stora skillnaden, som jag förstår det, förutom blixtstyrkan, är att C1 Plus har en öppen konstruktion så man kan använda raster och färgfilter m.m. Profoto C1 är mer låst med en fast diffusionskåpa, samt har en svagare blixt.

App/Air-styrd LED-lampa/blixt

Det kanske inte var helt oväntat att Profoto skulle satsa på något LED-baserat trots att det mesta de gjort hittills varit blixt (med undantag för några fasta ljus, Daylight/Tungsten).

Målgruppen är inte främst studiofotografer (så de kommer bli jättearga), eller kanske inte ens fotografer som jag, som använder batteriblixtar dagligen. Målet är snarare att nå de som skapar bilder med mobilkameror, vilket såklart är en ständigt växande marknad.

Profoto B10 kan styras med hjälp av Profoto-appen för iPhone (modell 7 med iOS 11 och senare via Bluetooth), samma gäller för LED-blixten Profoto C1 Plus. Du kan även kontrollera den via Profoto Air (Connect eller Remote), vilket nog är den biten som idag är intressant för mig.

Varför en Profoto C1?

När jag fick testa Profoto C1 Plus visste jag ärligt talat inte var jag skulle börja. Jag är ingen som använder min mobilkamera till att skapa så värst mycket, annat än bilder av familjen och saker till bloggen. Eller snarare, jag ljussätter (nästan) aldrig bilder jag tar med mobilen, då använder jag hellre en systemkamera och mina Profoto-blixtar.

Däremot har jag alltid en längtan efter smidigare och lättare ljuskällor, och där är ju Profoto C1 Plus helt rätt. Ta t ex porträttet av ljushuvudet Ken ovan. Huvudljuset är en Profoto A1 på ett Manfrotto Nano-stativ och ett gammalt blixtparaply till vänster och sen en Profoto C1 Plus med blått färgfilter till höger.

Profoto C1 som kantljus

ISO 200, slutartid 1/1000 sekund och bländare f/2.8 visar rätt tydligt att använder man en C1 relativt nära för porträtt går det utmärkt att få lite upplättningsljus eller kantljus från en pytteliten blixt. Med HSS går det alltså att slåss lite mot befintligt ljus, om man håller sig nära.

Det är ett säljargument som biter på mig, även om Profoto kanske mer har mobilfotografer i åtanke. Men det ena behöver såklart inte utesluta det andra.

Profoto C1 som bakgrundsljus

Vill man resa lätt med minimal utrustning kan en extra ljuskälla göra rätt mycket. En liten Profoto C1 Plus med eller utan färgfilter kan liva upp en bakgrund om man vill.

Variera ljuset med enkla saker

Vill man skapa mer variation är det bara din egen uppfinningsrikedom som sätter gränserna. Ett enkelt sätt att variera ljuset är alltid att slänga in något framför som skapar mönster eller ger någon annan effekt.

Eftersom Profoto C1 Plus har samma diameter på frontglaset som Profoto A1 funkar mitt DIY-prisma från en discolampa utmärkt även här om man vill göra fina ljusmönster.

Vill man projicera ljusmönster kan man ju göra det på sin modell också, om man tycker det kan bli fint?

Eller så tar man en skiva av något material och skär lite hål, här är ljuset från en Profoto C1 strilat genom locket på en tvättkorg.

Min lättaste ljussättning, typ

För mig så är en pytteliten ljuskälla kanske inte så lockande som huvudljus, här skulle jag gärna har något som gör den aningens större och starkare. Slår man en Profoto C1 Plus i ett blixtparaply med vit insida är det inte så mycket ljusstyrka kvar sen, ärligt talat.

Det är kanske aningens för klent som pålitligt huvudljus, åtminstone för den typen av porträtt jag främst jobbar med. Men har man redan en Profoto A1 och vill utöka sina möjligheter kan en Profoto C1 Plus bli ett bra komplement som inte tar mer plats i ryggsäcken än ett 50mm-objektiv.

Tillsammans kan de ju skapa alla ”porträtt” jag visade ovan.

Visst, man behöver något som håller i blixtarna också, men här räcker ett Nano-stativ mer än väl, och de är både lätta att bära och tar knappt någon plats. Denna ”setup” funkar såklart inte i alla situationer, men i skuggan eller inomhus är den väldigt användbar.

Smarta saker att hålla C1 med

En liten klämma, t ex en Nano-clamp, eller motsvarande passar dels i gängan på Profoto C1 och klarar med lätthet av att hålla fast blixten/ljuset lite överallt, t ex på ett stativ.

Eller så har du kanske redan ett böjbart och flexibelt ministativ hemma, t ex en Gorilla-pod? Det funkar utmärkt både som bordsstativ eller som hållare kring olika saker.

Alltid-ha-med-sig-ljuskällan

Finns det tid på fotouppdrag kan det alltid vara kul att få med en extra ljuskälla någonstans, och med Profoto C1 tillsammans med någon fästanordning kan det vara vad som helst. Nästan.

Profoto C1 eller Plus-modellen är som sagt inte världens starkaste ljuskällor, men de kanske inte alltid behöver vara så starka för att göra lite nytta? Kläm in en C1 i en lampa för att det ska ut som den lyser, eller lägg den på en instrumentpanel i en bil för att simulera ljus där?

Två olika tillbehörspaket

Tillsammans med Profoto C1 och C1 Plus finns även tillbehören Clic Grid & Gel Kit samt Clic Creative Gel Kit att köpa. Dessa fungerar som sagt bara med Profoto C1 Plus och inte basversionen C1.

Äger du redan en Profoto A1 passar dessa färgfilter och raster även den blixten, och med betydligt starkare magneter lär de nog inte ramla av? Närmare än som färgfiltren ligger på bilderna ovan gick det inte att få dem att ligga varandra, vilket säger lite om magneterna.

Fuska med ljusmålning?

Jag har nog aldrig riktigt kommit igång med ”light painting”, men av någon anledning testade jag nu att kombinera blixtljus från en Profoto A1 tillsammans med lång slutartid och fast LED-ljus samt färgfilter.

Bilden ovan är dock ett montage i Photoshop av tre olika bilder, men ändå rätt kul att prova. Det tog en minut eller så att ha materialet klart och sen kanske ytterligare en minut eller två för att fixa till lagren.

Batteri, laddtider etc.

Till skillnad från Profotos större batteriblixtar har C1 ett inbyggt batteri som laddas med USB-C (kabel ingår).

Enligt deras specifikationer ska batteriet på 1500 mAh räcka till 2000 LED-blixtar på full effekt eller 40 minuters lystid på högsta ljusstyrkan. Laddtiden är två timmar för batteriet.

Använda C1 med iPhone

Profoto-appen är enkel att komma igång med, har man bara Bluetooth aktiverat går det väldigt fort för C1 Plus att kopplas upp. Sen kan man välja om man vill att blixt och exponering ska skötas helt automatiskt, eller manuellt.

Du kan sedan fotografera antingen genom att använda appens knapp, eller knappen på Profoto C1. Det sistnämnda är faktiskt rätt smart om man vill hålla mobilkameran lite mer stabilt.

Den relativa blixtstyrkan kan man styra i Auto-läget på en skala från ”Naturligt” till ”Dramatiskt”. Samma sak med färgtemperaturen, men där från varmt till kallt, eller automatiskt. Ljuset kan blandas, antingen blixt eller fast ljus, eller lite av varje.

Reglagen på själva LED-lampan/blixten är givetvis enkla att förstå sig på. Den vita knappen är ON/OFF plus blixtknapp, den med en lampsymbol sätter på eller stänger av själva lampan och +/- reglerar ljusstyrkan på det fasta ljuset. För mer kontroll krävs appen.

Lära sig mobilkameran?

Det svåra med att använda Profoto C1 Plus med en mobilkamera är inte appen, eller blixten/lampan. Det svåra är snarare att lära sig hur och när mobilkameran funkar bäst, och vilket slags ljus man vill ha i den situationen. Själv kan jag tycka att vissa ”scener” är kameran i iPhone fantastisk på att fånga snyggt, och andra misslyckas den alltid med.

Där följer användande av Profoto C1 Plus samma logik, ljuskällan begränsas mest av sin litenhet och min förmåga eller oförmåga att förstå hur mobilens kamera tänker i olika situationer.

Men som med allt annat får man någon slags intuitiv känsla för hur en liten klick ljus från en LED-blixt eller en LED-lampa kan lyfta bilden. Jag har bara inte övat sånt jättemycket med min iPhone tidigare.

Experimentera med ljus

Men, som jag tror är kanske den stora tjusningen med att experimentera med ljus är, så är det precis så Profoto C1 kommer att användas av många. Man experimenterar sig fram.

Med det fasta ljuset påslaget ser du ju direkt hur ljus och skuggor faller, WYSIWYG helt enkelt. Jag gissar att det är lite samma som med spegelfria kameror? Man ser ju nästan den färdiga bilden på skärmen.

Min enkla grundregel för mobilbilder som ska se hyfsat bra ut är att försöka fotografera i så okomplicerat ljus det bara går. Gärna i skuggan, då kommer även Profoto C1 mest till sin rätt eftersom det inte är en massa kontrast och starkt ljus som ofta förvirrar mobilkameran.

Vad hade jag önskat mig?

Om man säger Profoto och LED, då hade jag personligen haft mer nytta av någon lite större ljuskälla än C1/C1 Plus. Jag gillar ljuset från LED-paneler de gånger jag råkar jobba samtidigt som filmare, men tycker de fortfarande är för klumpiga för att transportera så som jag jobbar. Plus att det känns lite begränsande när det gäller ljusformare.

Nu kom ju Profoto B10 och B10 Plus så pass nyligen att en LED-blixt i samma kategori vore lite knäppt? Men för min del hade C1 gärna fått vara lite större och därmed också mer ljusstark, kanske tillräckligt för att kunna kombineras med någon ljusformare som diffuserade ljuset och skapade en större ljuskälla?

Eller kanske en halv Ice Light, fast Profoto och med Air så den passar ihop med mina övriga blixtar?

Det skulle vara mer användbart för mig.

Jag är inte huvudmålgrupp

Sen får jag nog bara ärligt erkänna att just denna produkt säkerligen inte är utvecklad med mig främst i åtanke. Däremot ser jag nytta i den. Både för porträttfotografer såväl som produktfotografer. En liten och lätt ljuskälla till skadar sällan.

Samma gäller för bröllopsfotografer som kanske vill ha någon ljuseffekt här och där, gissningsvis lär det dyka upp många bra tips på användningsområden snart på Instagram?

Frågan är mest hur den används bäst, för min del skulle det behövas någonting i stil med ett miniparaply eller en minisoftbox för att den ska bli aningens mer användbar.

Hursomhelst är Profoto C1 och Plus en ny produktkategori för Profoto, som gissningsvis kommer förarga många trogna Profoto-användare. De hade hellre velat ha fler Ws eller en uppdatering av någon favorit.

Men jag tror att fler ovana ljusanvändare kommer lockas att använda en ljuskälla, och på lång sikt är nog det bra för branschen som helhet. Dels för Profoto men såklart även för de som kommer följa efter och göra liknande LED-baserade lampor/blixtar.

Kommer jag köpa Profoto C1?

Jag kommer nog inte köpa en Profoto C1, basversionen alltså. Däremot en Profoto C1 Plus kan bli intressant och användbar av alla de argument jag tagit upp tidigare.

Att sedan tillbehören till Profoto C1 Plus passar till Profoto A1 (och är smidigare, samt med starkare magneter) är bara en bonus.

Det här med att ha ett fungerande och oftast väldigt bakåtkompatibelt ekosystem har alltid varit Profotos styrka, även om de kanske tummat lite på det senaste tiden med mindre modeller som inte håller för större ljusformare (vilket säger sig självt).

Har du en Profoto A1 och vill komplettera med en väldigt smidig ljuskälla för typ kantljus och andra ljuseffekter tror jag en Profoto C1 Plus kan vara ett kul komplement.

Säljargumentet för basversionen C1 har jag dock lite svårare att hitta. Men visst, med variabel färgtemperatur från kallt till varmt ljus och en storlek/vikt som gör den väldigt lätt att ha med sig kan säkert många lockas av det.

Skulle du ha användning av en Profoto C1 Plus eller basversionen? Skriv gärna en kommentar.

/Stefan

Inlägget Profoto C1 Plus – test och recension dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Stina Jackson är debutanten från Skellefteå som med spänningsromanen ”Silvervägen” (utgiven på Albert Bonniers Förlag) har blivit mångfalt prisad och såld till någonstans runt 20 länder. Uppföljaren ”Ödesmark” kommer under våren 2020.

Nog om Stina och hennes böcker, nu tänkte jag visa vad vi lyckades med (ett litet axplock) ute på Gärdet i Stockholm där tanken var att låtsas som vi var i Denver, USA.

Författarporträtt behöver inte alltid ha ett tema, många gånger är de mest ”headshots” mot neutral bakgrund. Användbart och enkelt, och praktiskt. Men kanske inte så kul alltid, lite miljö livar ju alltid upp. Då får man leva med att det blåser.

Andra chansen för porträtt

Lyxen med att ha fotograferat porträtt av någon tidigare är att man lär sig snabbt vilket ljus som passar personen. Alla passar inte i all ljussättning, medan vissa passar i allt. Sen finns det de där man kan ta i lite extra och använda ljus på ett sätt som skulle kunna få vissa att inte alls bli fördelaktiga i.

Stina är en typisk sådan person, förra gången vi träffades och jag fick fotografera henne under relativt pressat tidsschema kände jag att vi kunde gjort en massa fler fina porträtt. Men tiden fanns inte riktigt, och vi hade redan lyckats få ihop en bra blandning i de miljöerna vi hann med.

Även om jag är supernöjd med de tidigare pressbilderna kände jag att just en sak hade varit kul att fått med då: natur.

Hon är ju från Skellefteå (natur, tänker jag), och bor i Denver (tänker att det finns natur där också). Vilket leder till att lite vidder och himlar och sånt borde vara med.

En blixt och blåsigt väder

Vi bokade in denna plåtning otroligt långt i förväg, i samband med en resa som förde henne till Stockholm. Så jag kan inte påstå att det fanns någon chans att boka utifrån väderprognosen.

Det var inget jättestressigt schema denna dag, men vi hade heller inte hela dagen på oss. Utifrån det försökte jag tänka praktiskt och pragmatiskt, så det fick bli Gärdet = natur och ”vidder”.

I slutet på augusti var det skönt väder, men blåsigt. För att inte stå där helt förlamad av vinden kompletterade jag mina blixtparaplyer med en OCF Beauty Dish som är smidig ihop med Profoto B10. Även jämfört med ett litet blixtparaply är ”beautydishen” betydligt mer lätthanterlig i blåst.

Bilden ovan är en testbild utan blixt, solen är snett ovanför bild till vänster och ger hårljuset. Hela Stinas ansikte är i skugga och eftersom solen står så pass högt och till vänster finns det färg och täckning kvar i himlen att jobba med.

Stabil rullbar ljussättning

Utan en fotoassistent vid fotografering i blåst är min rullväska med stora hjul en källa till glädje varje gång. Upp med stativ och blixt, fäst stativets nederdel i rullväskans handtag med en snodd och vips har jag en smidig sandsäck på hjul.

Däremot bjuder Gärdets dåligt tillplattade gräsmatta på lite utmaningar.

Här kunde kanske ett tungt C-stand med ett höj-, och sänktbart ben vara smidigt, eller kanske det kluriga Savage Multiflex Light Stand vara något att titta på. Tyvärr verkar ingen fotoaffär sälja det i Sverige (såklart!).

Olika vinklar, olika himlar

Fotograferar man porträtt utomhus i starkt solljus måste man alltid förhålla sig till solen på något sätt. Motljus tenderar att fräta ut himlen om man inte jobbar med jättelika kontraster och solen i ryggen ger en djupaste blå himmel du kan få. Typ.

Sen får man ju tänka på hur modellen har det också. Nu blåste det redan, och jag tvingade Stina står där och försöka att inte ögonen rann av allt vind. Skulle jag lägga på en sol rätt in i ögonen hade hon troligtvis knappt haft springor till ögon kvar, så det fick bli ansiktet i skuggan.

Balansera ljus och retusch

Ju mer man vrider kameran mot solen, desto mer får man kompensera med blixt för att lätta upp skuggorna. Men det behöver inte alltid vara samma sorts kontrast. Det går ju utmärkt att man tar några bilder från varje vinkel, vem vet, de som du gillar kanske inte är de kunden/modellen gillar?

Miljöporträtt & headshots

Historiskt sett brukar jag vilja fotografera mina porträtt rätt nära, men försöker så gott det går att tvinga mig att ta några kliv tillbaka också. Det ökar chansen att bilderna används väldigt rejält om det finns en bra mix. Vissa tidningar och andra medier använder gärna närbilder medan andra hellre får med lite bredare vinklar. Är ju dumt att inte erbjuda bredd.

Nu ska jag försöka avsluta det här inlägget, och då har jag bara visat författarporträtt från en av våra platser vi hann med. Resten sparar jag till ett annat inlägg, så du hinner jobba lite också.

Det är inte speciellt svårt att vara porträttfotograf när man får fotografera naturliga modeller, som dessutom är väldigt trevliga. Lägg på smidig utrustning som har trimmats (och moddats) efter arbetssättet och fint väder (minus blåst), så känns det knappt som jag jobbar.

Tack igen till Stina, Albert Bonniers Förlag och Salomonsson Agency för detta.

/Stefan

Inlägget Stina Jackson, författarporträtt dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Pascal är en av många formgivare vars skapelser du kan hitta hos Sagaform. Jag fick i uppdrag att fotografera pressbilder av honom och lite hur han arbetar med nya produkter.

Uppdraget bestod av att fotografera porträtt, men också några bilder där han skissade och klurade. Mest för att klämma ur så mycket variation jag kunde från ett skrivbord ljussatte jag i några olika stilar.

Profoto B10 med barndoors

Det är inte världens största skrivbord han arbetade vid, när jag fotograferade Pascal. Sen stod det nära en vägg på sidan och bakom, vilket lite begränsade mina möjligheter att placera ut min ljussättning.

Med rätt vinklar och en bra modell är dock allt möjligt, så det blev ju fint hursomhelst. Min tanke innan att ta med skärmklaffar till min Profoto B10 visade sig vara ett smart val, för att kunna skapa mycket kontrast och verkligen styra ljuset på en liten yta.

Huvudljuset från en B10 med barndoors gav den nästan franskt filmiska känslan med djupa skuggor och skarp kontrast. För att inte låsa mig helt vid en såpass karg ljuskälla satte jag även en till B10 men med stort blixtparaply och diffusion för att ge mig bättre täckning i skuggorna. I bilderna ovan är dock ljuset från den ljuskällan knappt märkbar, men det handlar också mycket om redigeringen i Photoshop då jag tog i lite mer.

Flytta en av blixtarna

Många gånger kan man förvandla sin ljussättning bara genom att flytta en av blixtarna, och det låter ju rätt självklart. Har bara bara en bra exponering och placering av huvudljuset kan upplättningsljuset göra väldigt stor skillnad varifrån det kommer.

Sen är den enkla sanningen att man ju inte vet vad det blir för resultat om man inte provar.

Att ha en och samma ljussättning under hela plåtningen kan vara lite trist i efterhand när man ska plocka ut en leverans. Visst, man kan göra mycket med vinklar, men det är ju roligare att ha testat några varianter för att allt inte ska se likadant ut.

Bara genom att flytta den stora ljuskällan en ”paraplysoftbox” är från vänster till höger skapar ett helt nytt porträtt. Kunden kanske inte är lika förtjust som du är i kontraster? Då finns det en poäng att erbjuda ett paket med blandade porträtt i olika ljus.

Stäng av några blixtar ibland

Har man en ljussättning med tre blixtar är det också smart att efter de första porträtten även se hur det blir i ett enklare format. På bilden ovan stängde jag av två av tre blixtar och lät bara huvudljuset med barndoors vara på.

Resultatet blev kanske inte naturligt men fint på andra sätt, ännu mer gammal fransk film, skulle jag säga. Med tanke på att porträtten ska användas både för PR och marknadsföring av en formgivare och visa processen tycker jag mixen av bilder funkar.

I uppdraget ingick också att visa lite av designprocessen, och då fick jag helt enkelt rikta kameran mot skissblocket. Händer som gör saker på riktigt är väldigt tacksamt att fotografera, så den biten var nog den allra lättaste. När jag väl hittat lagom lugna vinklar dvs.

Det jag lärde mig av det här uppdraget var nog mest att jag borde försöka hitta tillbaka till en lite mer varierad ljussättning. Bara att ha med sig barndoors eller andra lite mer speciella ljusformare gör att man automatiskt testar nya saker.

Kanske passar inte ljuset på alla, men det vet man inte förrän man har provat. Sen underlättar det såklart att jag har fotograferat för Sagaform tidigare och vet ungefär vad de behöver och vad de gillar. Det gör det enklare för mig som fotograf att ta ut svängarna.

När använde du den där ljusformaren som kanske bara samlat damm på hyllan senast?

/Stefan

Inlägget Pascal Charmolu, pressbilder dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Fotografera till reportage i personaltidningar och kundtidningar är alltid roligt. Oftast får jag relativt fria händer, men har såklart en artikeltext att förhålla mig till.

Bilden ovan är till ett personporträtt och tema är som du säkert gissade av rekvisitan och rubriken sparande. Då blir det genast extra enkelt eftersom kunden har ett litet museum med just spargrisar av olika slag.

Sen kommer utmaningen att göra ett vanligt konferensrum lite mer bildskönt med hjälp av några blixtar. Tre stycken denna gång.

Tre blixtar och en gardin

Jag brukar börja med att kolla vilka vinklar i rummet jag vill använda, och sen placera ut blixtarna där de behövs. Anledningen till detta är att jag då kan se var det är fritt att fotografera, så jag inte måste flytta ljussättningen om det inte är absolut nödvändigt mitt i.

Kan jag släcka alla lampor i rummet gör jag gärna det för att slippa upptäcka i efterhand att det fanns en spotlight rakt ner i håret som ställde till det. Finns det ljus från fönster kan det vara bra att ha koll på också, ljuset kan variera rätt kraftigt en dag med spridda moln och sol.

Gardinen i bakgrunden döljer förresten en glasvägg, men mer om det senare. Först tog jag några bilder där bara två blixtar användes. Tidningen kanske ville använda en stående bild med plats för text runtom?

Skiss på ljussättningen

Den bilden som användes till artikeln hade tre blixtar för sin ljussättning, två Profoto B10 och en A1. Till vänster om modellen stod en naken B10 riktad mot en vit vägg och gav ett stort upplättningsljus från vänster.

Huvudljuset var min andra Profoto B10 med ett stort blixtparaply och diffusion (som vanligt). Du ser den reflekteras ganska tydligt i den blanka sparelefanten på bordet.

För den bilden som användes, och även den precis ovan, livade jag upp den annars lite väl jämna bakgrunden genom att ställa en Profoto A1 på stativ utanför glasväggen.

Det hängde två rader med gardiner varav den ena var halvt genomskinligt vit, och med lite pill blev den diffusionen som formade ljusmönstret på väggen i hörnet.

Variera alltid vinklarna

Fotograferar man med kameran på stativ är det lätt att man låser sig vid en viss höjd. Så är det i alla fall för mig. När väl kompositionen och ljussättningen sitter kanske jag mer fokuserar på uttryck och posering? Ibland räcker det bra med att flytta sig lite, ta kameran från stativet och höja den en aning, eller något av tusen andra alternativ?

Den som sitter där och ska formge tidningen kanske inte blir jätteglad åt tio nästan likadana bilder? En snabb koll i kameran lite då och då brukar snabbt visa om de är variation eller inte.

(Tips: om bilderna som fladdrar förbi på kamerans skärm knappt rör sig har du nog för många nästan likadana bilder).

Sittande porträtt mot vägg

Direkt efter fotograferingen ovan skulle jag fotografera en grupp till en annan artikel i personaltidningen. Har man en bra kontaktperson som kan hjälpa till internt med planeringen är det guld värt.

Det blir ju rätt mycket mer ekonomiskt om jag kan åka dit och fotografera till tre artiklar i samma veva. Blir det fotografering vid tre olika tillfällen säger det sig själv att det blir dyrare.

Bilden ovan var en av många gruppbilder och enskilda porträtt av det gänget. Idén med att de skulle låtsas sitta på något vid väggen var inte min, jag hade bara tänkt att få något med vit bakgrund. Men det är ju alltid en utmaning att fotografera porträtt i jägarvila (typ), åtminstone för modellerna som självmant ”satte” sig där.

Ljussättningen var enklast möjliga här, en blixt med paraply en bit bort. Kanske inte det mest avancerade eller uttänkta, men ibland slår bildidé och komposition ljusteknik.

Porträtt med suddig bakgrund

Totalt hade jag fyra olika uppdrag samma förmiddag, för att inte tråka ut mig själv eller läsaren av personaltidningen provade jag några olika konstnärliga grepp.

Ett som alltid funkar och är uppskattat brukar vara den suddiga bakgrunden. Perfekt att lägga en textplatta på och fortfarande ha känslan av utfallande bild med fokus på intervjupersoner.

Ljussättningen för denna serie bilder var en Profoto B10 med blixtparaply precis utanför bild från vänster, och den andra B10:an mot en vägg snett bakom mig för att ge ett jättestort upplättningsljus.

Porträtt mot blåtonad bakgrund

Nu blev bilderna aningens märkliga i färgerna efter att ha skärmdumpats från en PDF, men på ett ungefär såg de ut såhär i tidningen. Ljussättning här var enbart en blixt med paraply, skillnaden i färgtemperatur mellan blixten och dagsljuset gjorde att bakgrunden blev lite blå.

Hursomhelst, i en tidning kan det nästan aldrig bli fel med ett porträtt mot något blått. Det betyder såklart inte att man alltid ska göra det. Men ska man leverera ett gäng olika kan det vara ett av alternativen.

Här varierar det väldigt beroende på beställaren. Ibland vet de exakt vad de vill ha och behöver. Ibland får man helt fria händer. Huvudsaken är nog att jag som fotograf funderar på vilka alternativ jag vill ge formgivaren. Skulle jag själv sitta och formge en tidning hade jag uppskattat varierade alternativ, därför försöker jag jobba så som fotograf.

/Stefan

Inlägget Fotografering till personaltidning, igen dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Fotograferar men en författare som skrivit en spänningsroman där handlingen utspelas på en brandstation måste man ha med lite blåljus. Och rök såklart!

Som tur var hade jag båda sakerna med mig när vi träffades under Tranebergsbron mellan Kristineberg och Fredhäll. På oturssidan kan man väl skriva upp att det inte var helt vindstilla, så röken försvann rätt fort. Det blev en övning i hur man arbetar oergonomiskt istället.

Tre blixtar använde jag till porträttet ovan, två Profoto B10 och en Profoto A1 (den sista hade blått färgfilter, de andra bara i paraplyer). Notera även hur mycket “ren” yta det finns för att kunna lägga in ett bokomslag på bilden. Uppskattas av de flesta formgivare.

Porträtt med nyanser av blått

Färger är roliga, beroende på vilken nyans man jobbar med gör det att t ex hudtoner framstår på olika sätt. Jag tycker blått oftast funkar bra att ha med i porträtt, just av den anledningen. Sen kan just blått skifta så otroligt mycket, från gråblått till lila-aktigt. Och allt däremellan.

Men tillbaka till ljussättningen, tre blixtar användes som sagt till dessa porträtt. Plus en sprayburk med rök. Och en bit blått färgfilter.

Ljussättning av blåljusporträtt

Som på BTS-bilden ovan såg det ut för de första porträtten under Tranebergsbron med Anna. Jag och kameran höll oss nära det stora blixtparaplyet, någonstans på linjen mellan stativet och henne.

Till vänster om mig hade jag en Profoto B10 med ett mellanstort paraply med diffusion. Bakom mig hade jag alltså ett stort blixtparaply, också en B10 som blixt där.

Hårljuset som även blev kantljus blev blått med hjälp av lite färgfilter, mer än så bidrog inte min lilla Profoto A1 på Nano-stativ med direkt.

Ge färg och ljus volym med rök

Även om det som sagt blåste lite den dagen, gjorde röken stor nytta. Utan den hade det blå ljuset färdats osynligt från blixten till Annas hår. Kanske lite på kanten av jackan också?

Hade jag haft någon som kunde sköta röksprejen åt mig skulle det kanske gått att fylla på lite här och var. Nu varierade det väldigt från bild till bild, men rätt var det var blev det alldeles lagom.

Det är något roligt med rök, just att det blir något fysiskt man kan ljussätta. Ända från kameran till evigheten (beroende på hur mycket rök man har, såklart). Plus att det minskar kontrasten på ett naturligt sätt.

Blixtar är vridbara

Det finns så mycket jag gillar med blixtar, att de går att vrida på är en av de sakerna. Här var det inte så mycket rök kvar i luften, men jag ville få till mer blått överallt ändå.

Eftersom det fanns bropelare lite överallt vred jag bara på den Profoto A1 som stod bakom Anna så ljuset inte bara träffade håret. Det räckte hela vägen till betongen i bakgrunden också. Mer maximal vidvinkel på zoomen i Profoto A1 blev det lagom med ljus för att räcka till allt.

Kort skärpedjup och blixt

För inte så många år sedan var jag alltid begränsad till kortast möjliga slutartid på 1/200 sekund. Resten fick jag justera med bländare, ISO och blixtstyrka. HSS har verkligen gjort livet som fotograf fina dagar betydligt lättare då man har en parameter till att använda sig av.

Bilderna ovan har alla bländare f/2.8 och en slutartid på 1/800 sekund. På översiktsbilden (BTS) ser du ju hur ljust det egentligen var, utifrån hur en iPhone exponerade dagen.

Porträtt med löv-bokeh

Under bron ville jag inte ha så mycket befintligt ljus, det hade lika gärna kunnat vara midnatt. Hade gått precis lika bra. För de kompletterande mer naturliga porträtten i utomhusmiljö (alltid bra att ha några sådana) var solen till stor hjälp.

Exponering med solen rakt mot kameran kan bli knivig. Man blir lätt lite bländad och på kamerans skärm ser bakgrunden rätt mörk ut. Här är det enklast att utgå från högdager-varningen och antingen korta slutartiden eller minska storleken på bländaren till dess de försvinner.

Att hår är lite utfrätt som konsekvens av en effekt, t ex det blå ljuset på porträtten i början av inlägget, det tycker jag passar. Men i porträtt med mer “naturligt” ljus kan det vara skönt att undvika. De detaljerna kommer man ha svårt att få fram igen i Photoshop.

Kameror är också vridbara

Ett av de bästa tipsen för pressbilder är att försöka komma ihåg varenda gång att ta porträtt i liggande såväl som stående format. Har man en kamera med jättestora bildfiler kanske det räcker med att köra liggande. Sen kan man själv eller kunden beskära dem. Men det är nästan enklast och trevligast att göra dem som man vill ha dem direkt.

Fotograferar du med kameran på stativ kan jag även rekommendera ett L-fäste, då går det superfort att byta. Visst, många stativhuvud går att vinkla och vrida, men med ett L-fäste får man rätt vinkel direkt.

Den röde hanen, ute april 2020

Om jag förstår författaren Anna Granlund rätt ska boken finnas att köpa 2 april 2020. Den går säkert att förbeställa redan nu på nätet. Låter som en perfekt roman för dig som har läst alla deckare redan och tycker det är dags för brandförsvaret att ta plats. Förlaget heter förresten Southside Stories och har en massa intressanta böcker.

Sen har Anna även en blogg om att skriva.

Det var nog allt om denna plåtning. Har du några frågor svarar jag gärna i kommentarerna. Eller maila. Tack!

/Stefan

Inlägget Anna Granlund, författarporträtt med rök och blåljus dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Affärsporträtt, business headshots (med mer eller mindre kropp), pressbilder, porträtt, ansiktsporträtt, halvkroppsporträtt, utomhusporträtt, inomhusporträtt, studioporträtt, porträtt “on-location”, personalporträtt, författarporträtt etc.

Kärt barn har många namn, men det alla har gemensamt är att det finns en människa på bild. Mitt uppdrag är att fotografera denna person på ett så bra sätt jag kan utifrån de förutsättningar vi har kommit överens om.

I detta inlägg tänkte jag gå igenom, steg för steg, ungefär hur en helt vanlig porträttfotografering hos en kund brukar gå till.

Förvandla ett kontor till en fotostudio för porträtt

Innan jag går händelserna helt i förväg tänkte jag dra några saker som brukar ske innan ljussättning och fotografering sätter igång. Ett fotouppdrag börjar ju oftast med en offertförfrågan, eller helt enkelt ett behov av porträtt/pressbilder.

Exakt så var det för Anna Elmfeldt (gift med David på bild ovan, känd från Fotosidan.se som jag har lärt känna under åren som fotograf). Anna behövde porträtt och David tipsade om mig, många gånger går det till ungefär så. Eller så hittar kunder mig via Google, Facebook, Instagram, LinkedIn eller någon kollega.

Från fråga till offert

“Jag behöver nya pressbilder”, eller kanske snarare, “jag behöver ett nytt porträtt”. Ungefär så brukar ett uppdrag inledas. Exakt vad det resulterar i beror på hur kunden och fotografen går vidare.

Många gånger kanske det räcker med ett enkelt studioporträtt, men jag skulle inte ha ett så kul jobb om jag alltid nöjde mig med enklast möjliga leverans. Ibland räcker det utmärkt, men då kanske inte jag är rätt fotograf för uppdraget?

“Vad behöver du?”, eller “hur lång tid kan du sätta av?” är mer frågor jag försöker svara med.

“Hur ser ditt bildbehov ut?” är kanske ett ett annat sätt att uttrycka sig. Det är en fråga som får kunden att tänka aningens längre än att bara leverera en ny bild som liknar dem och passar in i en mall.

“Är du ute efter en bild på dig så billigt som möjligt”, kan också vara en relevant motfråga, ibland är det ju exakt vad kunden söker. Det hade gjort att det här blogginlägget kunde blivit betydligt kortare.

Flexibel prissättning gynnar båda parter

Jag har länge haft ett väldigt enkelt sätt att ta betalt. Tid plus leveransens storlek. Det gör ofta att väldigt många kunder beställer mer än vad de kanske hade tänkt, men får mer för pengarna. Hittills verkar de nöjda med att gjort en större beställning men betalat mindre per bild.

I fallet med Anna jag fotograferade kom vi fram till att fotograferingen skulle ske på en kontorshotell i centrala Stockholm.

För att vara förberedd på vilka förutsättningar jag hade att arbeta med bad jag om några mobilbilder från rummet vi kunde använda som tillfällig fotostudio. Att be kunden reka innan fotograferingen spar ofta tid och huvudvärk för alla inblandade.

Det är några saker som, enligt min uppfattning, underlättar för en fotograf som ska ta porträtt på kontor.

• Bra takhöjd
• Hyfsad längd på rummet
• Neutrala väggar

De första två punkterna avgör rätt mycket hur jag kan jobba med ljussättning, och om det ens finns vettig plats för annat än nära ansiktsporträtt. När det gäller väggarna är det inte ett måste med vitt, men det underlättar. Betydligt lättare att göra en vit vägg blå än en blå vägg vit.

Som det kanske syns på bilderna ovan är rummet rymligt med högt i tak, plus ljusa enfärgade väggar. Sen hade Anna och David möblerat om bara för min skull, så det fanns relativt gott om plats.

Trånga övermöblerade rum krånglar ju till det mesta och utesluter många bildlösningar. Är det dessutom fönster, glasskivor på väggarna och annat som begränsar blir det inte så många olika slags porträtt man kan få till.

Anpassa fotoutrustning efter uppdraget

Ska jag vara helt ärlig packar jag ungefär samma utrustning i form av stativ, kameror, objektiv, blixtar och ljusformare till de allra flesta fotouppdrag. Men det är nog för att det går snabbare och är säkrare att ha med ungefär samma saker, oavsett om det är ett litet snabbt uppdrag eller en fotografering hela dagen.

En rullväska med stora hjul är alltid praktiskt för fotoutrustning, att bygga om en vanlig är inte supersvårt. Komplettera gärna med en hemmabyggd stativväska du kan hänga på, så har du allt i en enhet.

Två kamerahus, tillräckligt många objektiv för att täcka in porträtt, miljöbilder eller gruppbilder samt något med tanke på överlappning så det finns något i reserv (ett 50mm tar ingen plats, och skulle kunna göra ett liknande jobb som ett 85mm i värsta fall).

“Dubbelt av all utrustning“ nästan, är min devis. I princip vad som helst ska kunna gå sönder, och jag ska ändå kunna genomföra jobbet.

För det mesta tar jag med mig fyra blixtar, två Profoto B10 och två Profoto A1. Då har jag fyra ljuskällor att arbeta med, och de kan fungera som reserv till varandra vid behov. Sen är det ju praktiskt att använda blixtar som använder samma typ av batterier, inte alla fyra såklart, men det hade ju varit förnämligt om det hade gått med en liten sladd.

En pryl för varje uppgift

Sen kommer några olika ljusformare, mest blixtparaplyer och med diffusion plus ibland en softbox och/eller ringblixtsoftbox jag har anpassat så den passar Profoto-blixtar, B10/B1/B2 eller A1.

Stativ är alltid det som är mest skrymmande, men också nästan svårast att klara sig utan. Där har jag en mix av lätta och kompakta stativ, ibland ett tyngre om jag ska fotografera utomhus, plus minst två ultralätta Manfrotto Nano för mina Profoto A1.

Här är ett blogginlägg om några olika stativ jag använder.

Skulle det behövas en pappersbakgrund tillkommer ytterligare två bakgrundsstativ och en teleskopisk mittstång. Det kan vara skönt att slippa, därav frågan om hur väggarna ser ut.

På denna lista finns även sånt som också alltid följer med, till exempel färgfilter, klämmor, tyg att skärma av med (kanske en rullbar flagga?), tejp, extra batterier av olika slag, minst dubbla radiosändare (Profoto Air TTL) och en ColorChecker jag använder alldeles för sällan plus diverse fästen och leder till stativen.

Kontoret blev en fotostudio

Med ett bra rum och rätt utrustning kan många kontor bli en tillfällig fotostudio, som jag inledde inlägget med. Ljussättning av trånga utrymmen är lite min vardag, och jag gillar det. Bara det inte är överdrivet trångt och krångligt, t ex porträtt i en smal korridor.

Fördelarna för kunden att fotografen kommer till kontoret och gör det till en studio är många. Sen finns det såklart en poäng med studiofotografering, men oftast föredrar kunder att spara tid genom att slippa restiden.

Med en eller två eller tre eller fyra blixtar brukar jag kunna leverera studioporträtt, oftast handlar det om att se till så ljuset inte studsar överallt, förstör kontrasten och sabbar mina fina idéer.

Neutrala porträtt behövs

Ett rent och enkelt porträtt i halvkropp eller närmare mot en neutral bakgrund är otroligt användbart. Det är få fotouppdrag där jag inte försöker få till minst ett sånt.

Men skulle jag bara leverera den sortens porträtt skulle det bli lite enformigt, så när det finns tillräckligt av den sorten för kunden att välja på brukar jag försöka piffa till det lite.

Porträtt med färgad bakgrund kanske?

När ljussättningen är på plats i vår lilla tillfälliga fotostudio hos kunden tar det inte många sekunder att vandra med ett färgfilter och lite tejp till en av stativen med blixtar.

Vips så får kunden en till porträttstil att välja från, och förhoppningsvis utökar beställningar, plus såklart får en lite större och mer användbar bildbank på köpet.

Headshots är användbara

Visst kan man som fotograf beskära ett halvkroppsporträtt till huvud-axlar (eller headshot för att låta coolare). Men det blir inte riktigt samma sak. Jag som fotograf tänker annorlunda, eller snarare så kan jag bättre fokusera på själva ansiktsuttrycket, när jag går närmare. Samma gäller troligtvis för min modell som kan sluta bry sig om händer och armar ett tag.

Det brukar lysa igenom på porträtten där man skalar bort saker och bara har med ansiktet. Däremot finns det en poäng, upplever jag det som, att ta det i den ordningen.

Skulle jag börja med att vara uppe i ansiktet på någon jag ska fotografera porträtt av blir det genast en annan press.

Har man börjat på lite avstånd hinner vi lära känna varandra lite och modellen blir varm i kläderna, så att säga.

Porträtt ur olika vinklar

För att fortsätta mitt eviga tjat om att variation är bästa sättet att sälja fler bilder och göra kunder mer nöjda. Om det finns tid, se till att försöka få till varierade porträtt.

Man kan lätt hamna i en viss ljussättning och porträtt fotograferade ur en viss vinkel. Då kanske också porträtten känns ganska lika och inte motivera någon större beställning.

Tillåter ljussättningen att modellen vrider och vänder på sig kan man som fotograf få till en massa olika porträtt utan att behöva stjäla tid för att ändra ljussättningen.

I det här fallet använde jag en Profoto A1 på ett Manfrotto Nano som ibland bakgrundsljus och ibland kantljus. Huvudljuset var dock alltid en Profoto B10 med ett mellanstort Deep Umbrella plus diffusionsduk på.

Det som underlättade för att porträtt ur olika vinklar skulle funka var dock upplättningsljuset från min andra Profoto B10, den som en större men svagare ljuskälla. Får man plats med ett stort blixtparaply riktad ganska rakt mot modellen vinner man mycket då ingen skugga blir alldeles för mörk. Tycker jag.

Minst ett ombyte, tack

Jag brukar alltid be de jag ska fotografera pressbilder åt att ta med ett ombyte för överkroppen. Men blus/skjorta med eller utan kavaj räcker långt. För killar finns även variation i att ha några porträtt med och några utan slips. Eller fluga såklart.

Planera för utomhusporträtt

Porträttfotografering utomhus är en helt egen OS-gren, med helt andra förutsättningar än inomhusporträtt. Kontor kan ha fula väggar och vara trånga, men ute kan det spöregna och vara svinkallt. Alla vill inte bli fotograferade stelfrusna i regnjacka.

Däremot vore man kanske korkad om man inte försökte förbättra oddsen lite för att det ska bli bra porträtt ute i miljö. Ett sätt är att kolla väderprognosen. Ett lätt duggregn kanske man kan klara om man hittat något bra ställe att fotografera på? Blåser det däremot blir livet för mig som fotograf inte lika roligt. Samma gäller för modellen vars hår blåser hit och dit, med tårar i ögonen.

Plan B brukar innebära en titt på Google Maps, väderprognosen och en app som visar var solen är vid en viss tidpunkt. Samma gäller såklart för plan A.

Med StreetView och satellitbilder brukar man kunna hitta ställen som kan erbjuda en bra fotomiljö och ett visst skydd mot vädrets makten. Är vädret bra kanske man hittar två eller tre bra platser som ytterligare skapar den variation kunder brukar gilla.

Dagsljus är opålitligt, ta gärna med ditt eget ljus

När jag fotograferade Anna var det i början på en mild Stockholmsvinter, eller sen men mörk höst. Vi började inomhus men när vi var klara med det hade det inte blivit ljust ute. Det var liksom en sån dag då man knappt tänkte på ljus.

Som tur var hade jag med mig eget ljus, och dessutom en David som erbjöd sig att bära stativet med en Profoto B10 med blixtparaply. Resten hade jag packat ner i rullväskan.

Hade jag inte haft med blixt för utomhusporträtten skulle jag varit begränsad till det befintliga ljuset. En mulen dag kan vara fin, men jag kan inte alls styra exponeringen på det sätt jag vill. Plus att utan reflexskärm ser alla ut som tvättbjörnar.

Hitta rätt bakgrund snabbt

Utomhusporträtt kan lyftas ordentligt med en fin bakgrund. Att hitta en sådan är något man kan göra innan fotograferingen börjar, så det inte tar för mycket tid från kunden. En snabb testbild när kunden väl är på plats gör att man kan börja med komposition och exponering. Där funkar TTL tillräckligt bra för att spara tid, tycker jag. Bilden ovan är utan blixt och lite väl ljus.

Nästa testbild har jag kortat ner slutartiden lite för mycket, men den är närmare det typ av porträtt jag vill få till. Jag vill ju få med neonljusen på Kungsgatan, de var ju ändå tända då.

Enkel ljussättning utomhus

Inomhus kan jag krångla till ljussättningen med olika blixtar och ljusformare. För snabba utomhusporträtt förlitar jag mig nästan alltid på en ljuskälla, dvs en blixt med den ljusmodifierare som passar bäst för uppdraget och vädret (kastvindar och stora blixtparaplyer är en dålig kombination t ex).

I det här fallet fick jag ju hjälp av David som glatt bar stativet och erbjöd en stark hand för att det inte skulle välta. Hade inte han varit med skulle jag ställt in rullväska, tung av utrustning, nära stativet och förankrat dem i varandra med en rem eller snodd. Då får man en sandsäck på hjul, vilket är smidigt för korta förflyttningar.

Kläm ur de sista porträtten

Nu börjar vi bli klara med den här fotograferingen av pressbilder. Jag har gjort mitt yttersta för att det ska bli en samling porträtt som Anna gillar, med tillräcklig variation så det motiverar att beställningen inte bara blir en bild. Det vore så trist.

Utomhusporträtten hade vi kunnat jobba vidare med, en kort promenad i valfritt väderstreck skulle erbjudit nya miljöer. Men efter att löpande under fotograferingen ha snabbkollat skärpa och exponering på de redan tagna bilderna kändes det som en bra blandning av vinklar, uttryck, miljöer och annat. Någon gång måste man ju vara klar.

Bilden som hann undan

Nästan alla porträttfotograferingar jag gör, särskilt de utomhus, inkluderar en bildidé som jag inte lyckades få till. Bilden ovan är den, fast minus rätt fordon. Jag hade velat ha en stor buss eller lastbil där bakljus och/eller bromsljus och halvlång slutartid skulle blivit ett fint rött streck i huvudhöjd. Men tyvärr var det inte just då särskilt många sådana fordon på Kungsgatan.

Förstå verktygens begränsningar

Bland det värsta som finns när man som fotograf fotograferar porträtt är att inte förstå varför bilderna inte blir som man hade tänkt. Oftast för min del är det när autofokus inte funkar så bra som jag vill.

Kunden blir inte riktigt lugn och avkopplad om man står där med en bekymrad min och febrilt försöker fixa något de inte har koll på. Men om man vet vad som orsakar problemet är det lätt att göra rätt istället. Som den blinda zon Profoto B10 har när blixten är på 30-40 centimeters avstånd från radiosändaren, då blir det problem med synk och bilderna ser ut som förr i tiden när man använde Pocket Wizard och råkade ha för kort slutartid.

Som tur är har jag lärt mig denna begränsning, och några andra, så när jag mot bättre vetande ändå gör fel är det lätt att göra rätt igen. Det är en av förklaringarna till att jag “chimpar” så ofta, dvs kollar bilderna på kamerans skärm. Jag vill ju inte tro att jag är klar med en del av fotograferingen när det enda jag har är oanvändbara bilder på minneskortet.

Sen är det roligt att fotografera vanliga människor på stan. Dels för att folk man känner kan titta ut från sitt kontor för att se vad som blixtrar och smygfota mig (tack Oskar). Och dels för att de får uppleva hur det är när många runtomkring tror att de är en kändis. Alla är såklart inte bekväma med att fotograferas ute bland folk, det är en av anledningarna till att jag brukar planera det såhär.

Om det inte finns väldigt goda skäl att fotografera porträtt utomhus först, kanske dagsljus, kanske vädret, brukar jag låta mina modeller få värma upp sitt modellande inomhus just därför.

Klart! Nu kommer det svåra…

Men innan jag brukar packa ihop försöker jag så mycket jag bara kan att tänka snabbt igenom om det finns något mer vi bör göra. När jag väl går därifrån ska det mycket till att de anlitar mig direkt efter för något mer. Kanske nästa år, men finns det något mer som man vill få till där och då ska man se till att göra det direkt.

Många gånger är tiden slut, kunden har något inbokat och hinner inte mer. Men det har jag stämt av minst en gång under fotograferingens gång så alla är lugna. Ofta kan man få fem minuter, eller tio, extra om man frågar snällt. Det kan verkligen löna sig om man har en bra anledning.

Sen hamnar bilderna i datorn, jag gör ett urval och har för kundens skull rensat bort alla oanvändbara bilder och tagit bort alla bilder som ser identiska ut.

Vill du läsa mer om mitt arbetsflöde efter fotografering?

Det slutar inte här…

Vi snabbspolar lite och hamnar i nutid, jag har levererat pressbilderna och fått betalt. Porträtten har börjat användas, och alla verkar nöjda och glada, inte minst jag.

Då fortsätter arbetet med att använda “bakom kulisserna”-bilderna jag tagit för att illustrera detta blogginlägg (tack David för dina). Sen vore det ju dumt att inte visa upp resultatet från fotograferingen på Facebook, Instagram, LinkedIn och andra ställen.

Taggar man saker rätt kanske det här inlägget blir läst av någon som tyckte att det blev fina pressbilder, och att jag verkade vara rätt fotograf för att anlita till en sånt uppdrag?

Någon gång framöver kommer jag nog att använda detta blogginlägg för att beskriva för någon hur jag brukar jobba. Sen finns säkert anledning av länka till det i något kommande blogginlägg.

Det är egentligen bara min egen tid, energi och fantasi som sätter gränser för hur värdefullt en helt vanlig porträttfotografering av pressbilder kan bli för mig.

Jag hoppas det kan inspirera fler att blogga mer, dokumentera mer, marknadsföra sig mer, och såklart anlita mig mer.

Tack till Anna för kul uppdrag och bra modellarbete, tack David för lite blandat och tack Oskar för smygbilder.

/Stefan

Inlägget En helt vanlig porträttfotografering av pressbilder dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Porträtt i miljö består så ofta av just de två komponenterna, alltså ett porträtt och en miljö. Det är väldigt lätt att råka glömma en av dem för att man är så fokuserad på att få den andra rätt.

Sen är det inte alltid att man har lika mycket kontroll över bakgrunden som man har över förgrunden. Närmast kameran står den du kan ljussätta och kommunicera med, ibland är bakgrunden för långt bort för att kunna göra så mycket mer åt än exponera rätt.

Men ofta kan det räcka med en liten färgklick från en blixt med färgfilter för att bakgrunden ska bli snäppet roligare och lyfta porträttet som helhet. Det är just därför en extra blixt och lite färgad plast kan vara bra att ha med i väskan varenda dag.

Börja alltid med bakgrunden

När jag fotograferar mer arrangerade porträtt till personaltidningar och kundtidningar försöker jag alltid se till att inte glömma detta. För varje gång jag missar att först se till så att bakgrunden blir rätt brukar jag bli lite smått förbannad på mig själv efteråt.

Photoshop i all ära, men jag tycker det alltid är roligare och skönare att få det rätt från början. Sen kan man alltid ha förberett ljussättningen och exponeringen för att det ska gå att justera i efterhand. Men jag hamnar gärna så nära det färdiga resultatet i kameran som möjligt.

Testbilden på bakgrunden ovan är inget särskilt, men den berättar rätt mycket ändå. 1/60 sekunds slutartid med bländare 2.8 blev rätt lagom för att den ska kännas mjuk i formerna och ha en lagom mix av mörka och ljusa partier. Det finns också fria ytor där tidningsmakaren kan lägga text om det behövs.

Lägg till en färgklick

Det är såklart inte alltid det finns möjlighet, men bara ljuset från en Profoto A1 med blått färgfilter gör genast att porträttet blir lite mer. Och det tar ju inte många sekunder att göra den lilla extra saken.

Väljer man en kulör på bakgrundsljuset som går att dra i lite hit eller dit kan man ju sen också styra vilken nyans man vill ha. Där kan dock färger som finns i ansiktet (röd, orange och till viss del gul) innebära lite mer arbete, men det går ju att lösa också.

Sista varianten med ett knapptryck

Som alltid gillar jag att leverera variation. Den som sitter och gör layout på tidninssidorna kanske vill ha med ett till porträtt någonstans. Det är inte helt ovanligt i tidningar att det finns minst en större artikelbild och sen ett mindre porträtt på nästa sida.

I det här fallet kortade jag helt enkelt slutartiden aningens, från 1/60 till 1/200 sekund för att mörka ner bakgrunden lite.

För att ändra ljussättningen men inte krångla till det för mycket, flyttade jag helt enkelt huvudljuset (Profoto B10 med mellanstor blixtparaply) lite närmare och drog ner effekten. Bakgrundsblixten stängde jag av.

Dessa tre steg tillsammans med lite vinjettering i efterhand i Lightroom räckte för att snabbt få till en sista serie porträtt som kunde användas i tidningen utan att det kändes som att det fanns för lite bildmaterial.

Sen måste jag få avsluta med ett tips om Profotos nya färgfilter med magneter till A1. Även om jag aldrig riktigt blivit såld på filterhållare sedan jag börjat använda batteriblixtar som inte blir varma, gillar jag skarpt att de nu har smidiga håldplastfilter i olika färger med starka magneter.

Tejp löser rätt mycket och är billigt, men det är något skönt med skräddarsydda tillbehör med bra passform och utan kladd.

En extra blixt, ett lätt stativ och lite färgfilter skadar aldrig att packa med sig när man ska ut på fotouppdrag. Man kanske inte behöver ha blå bakgrund på alla porträtt, men bara att ha med sig saker i reserv ökar chanserna att kunna styra resultatet i alla fall.

/Stefan

Inlägget Piffa till bakgrunden i porträtt med färgfilter dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Therese Ahlshammar är inte bara simmare, hon skriver även barnböcker med vattentema. “Aysa och lillebror simmar” heter uppföljaren till “Aysa i simhallen”, båda illustrerade av Jonas Burman.

Det är inte ofta jag krånglar till det för mina fotomodeller när jag plåtar författarporträtt och pressbilder. Hade det inte varit två väldigt simkunniga personer som uppenbarligen gillar vatten skulle jag nog aldrig föreslagit en simhall som fotostudio. Men vad passar bättre här?

Fotografera i en simhall är inget man gör bara sådär, men med lite hjälp av en simstjärna som är där ofta och samarbetsvillig personal gick det bra. Nu valde vi även en tid då det skulle vara rätt folktomt och höll oss väldigt långt bort från de få som simmade den dagen.

Behålla kontrollen i ljus miljö

Simhallar för mig är ljusa och öppna, oftast väldigt luftiga. Det är bra och trevligt på alla möjliga sätt, men det gör också att man som fotograf behöver tänka efter lite extra. Det enklaste hade nog varit att bara ha en kamerablixt på kameran för lite upplättning, men vem har sagt att man alltid ska sträva efter det enklaste?

Som vanligt började jag med att ta några testbilder utan blixt för att se vilken inställning av bländare och slutartid skulle ge en lagom exponering av bakgrunden. Bilden ovan är en av de som blev aningens mörka.

Nu börjar vi närma oss, ett snäpp ljusare bakgrund och sen får det duga. Eftersom det finns ett ljus i lokalen som inte bara påverkar bakgrunden utan även mina modeller blir det en sak att tänka på.

För att behålla någon slags kontroll över hur det befintliga ljuset faller på Therese och Jonas valde jag att fotografera dem i det hörn av simhallen som hade minst ljus på dem. Plus att det var längst bort från de som motionerade i bassängerna.

Stort huvudljus, skarpt kantljus

Jag var inte ute efter någon jättedramatisk ljussättning för dessa porträtt, men helst inte för platt och trist heller. En Profoto B10 med ett stort blixtparaply och diffusion på den fick vara huvudljus. Vrider man den lite hit och dit kan man enkelt styra kontrast och ändå få likartat ljus på två eller fler personer.

En annan Profoto B10, men helt utan ljusmodifierare, placerade jag på läktaren för att låtsas att det fanns fönster på den sidan av lokalen. Den fick stå rätt långt bort för att det skulle bli lika mycket ljus på Jonas och Therese, här tänkte jag annars mest på att vinkeln på det ljuset skulle göra att det inte träffade deras näsor.

Linsöverstrålning bör provas

“Lens flare” är något som i mitt tycke fått ett dåligt rykte tack vare Photoshop för många år sedan. Jag tycker det är något behagligt när det kommer in lite ljus och stör från ett hörn. Sen brukar just den effekten kanske ha aningens mer en naturlig plats om det finns i bild något som motiverar den starka ljuskällan, t ex en lampa eller solen. Men det skadar aldrig att prova, oftast blir effekten aningens mindre i kameran än det man ser genom sökaren, av någon märklig anledning?

Skuggor är ofta lite blåare

Särskilt om det kombineras med ljus som studsar från en blå bassäng. Därför tog jag en Profoto A1 med blått färgfilter och helt sonika studsade det ljuset ner i golvet för en lite nördig detalj.

Just till sådana små arbetsuppgifter är verkligen A1:an så bra att ha med sig överallt. Jag har alltid två i rullväskan. De väger knappt något och klarar sig med Nano-stativ, vilket gör att man faktiskt använder dem.

Här hade jag tänkt att Profoto C1 Plus skulle vara bra till sånt, men det har faktiskt knappt blivit av att jag jobbar på det sättet. Det kan också bero på att den kräver att man använder Profoto-appen helt plötsligt när man kunnat sköta allt från den Air TTL Remote som sitter på kameran.

Lättklädda författarporträtt

Jag jobbar ju med att fotografera porträtt av folk med kläderna på, men det är något roligt att Jonas Burmans pressbild hos bokförlaget Bonnier Carlsen är den du ser ovan. Vem vet, det här kanske startar en trend?

Imma från en plastpåse

De enskilda porträtten på Jonas och Therese är ljussatta på nästan exakt samma sätt som duobilden. Men av någon anledning stängde jag av min Profoto A1 som gav det där blå skenet i skuggorna.

Den smarta förklaringen är att de inte står så de skulle kunna få något studsat blått ljus från bassängen, men en mer trolig orsak är nog att det blev för likt de andra porträtten.

Här passade det däremot att fotografera lite uppifrån för att få med vattnet i bakgrunden. För att det inte ska vara helt fritt från effekter tog jag en liten plastpåse och trädde över objektivet med ett lagom stort hål i mitten. Nu valde de en bild på Therese där den effekten syns tydligt som någon slags imma på linsen, men den på Jonas kan vara helt utan plastpåse.

Samma blixtar, annan vinkel

Egentligen jobbade jag helt bakvänt då mina modeller fick hoppa ner i det inte jättevarma vattnet mot slutet, när de var lite frusna. Men tappra som de är accepterade de sitt uppdrag.

Här var det snarare den B10 utan ljusformare som fick stå för ljuset som gav några skuggor. Men det stora blixtparaplyet och studsat ljus från det kaklade golvet lättade upp det rätt rejält. Hade jag inte vetat att de frös skulle jag kanske ha promenerat till andra sidan bassängen med en blixt för att få lite blänk i vattnet och kantljus på deras axlar, men det här blev alldeles utmärkt också.

En passande bonusbild

När vi var klara med fotograferingen och mina modeller hade fått gå och värma sig kom jag att tänka på en sista sak. Tänk om bokförlaget ville ha någon bild till sociala medier med bara miljö? Kanske något att lägga lite text på eller bokomslag?

Beställningen är nästan alltid själva porträtten, men kan man redan på plats komplettera med några detaljbilder har kunderna sällan något emot det. Vem vet hur de vill jobba med bilder i marknadsföringen?

Den grejen gäller särskilt “behind the scenes”-bilder som jag upplever är något de flesta kunder verkligen uppskattar att få. Då kan de göra ett inlägg på Facebook, Instagram eller LinkedIn extra utan att det kräver letande hos bildbyråer eller sånt.

Kan vara bra att ha på checklistan, eller i bakhuvudet. Glöm heller inte att alltid få till både stående och liggande porträtt. Det gillar alla.

/Stefan

Inlägget Therese Ahlshammar & Jonas Burman, pressbilder dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Pressbilder och författarporträtt ser ofta väldigt mallbaserade ut, och det har jag inget emot. Minst ett per upphovsperson bör nog vara enkelt att använda i sammanhang där de ska passa med andra ansikten.

När man som fotograf tycker det finns tillräckligt många bra ansiktsporträtt för författaren eller illustratören att välja från kan man börja leka. För det är precis vad det handlar om. Mycket beroende på den som står framför kameran kan man ta ut svängarna hit och dit.

Jens Lapidus har breddat sin karriär som deckarförfattar och advokat att nu även inkludera barnböcker, snyggt illustrerade av superduktiga Gustaf Lord. Två böcker om Dillstaligan finns redan att köpa. Mitt uppdrag var att på väldigt kort tid få upphovspersonerna att fastna på bild.

Blåsigt, dagsljus & beautydish

Som alldeles för ofta nuförtiden, även om det här var i slutet av förra sommaren, var vinden inte med mig riktigt. Sådana dagar skippar jag stora paraplyer och tar något med mindre vindfång, i det här fallet en OCF Beautydish tillsammans med en Profoto B10.

Egentligen var det en sådan dag då man klarar sig väldigt långt med bara en reflexskärm, men efter att ha kört med någon form av batteriblixt trivs jag ändå bäst med den kontrollen över både förgrund och bakgrund.

Variationer jag glömmer

För att vara en fotograf som tjatar väldigt mycket om att få till god variation i leveranserna så att kunderna har många olika porträtt att välja på glömmer jag ändå att påminna mig själv tillräckligt ofta.

Bilden ovan, till exempel. Den blev av en slump som ett märkligt kollage utan att vara ett kollage, men vad hade hänt om Gustaf och Jens skulle bytt plats i bilden? Kanske skulle blivit ännu bättre? Det missade jag.

Att ständigt nämna det i var och vartannat blogginlägg hjälper väldigt mycket till att hålla checklistan färsk och uppdaterad i huvudet. Men uppenbarligen inte tillräckligt alltid.

Det kniviga motljuset

Dagsljuset gjorde större delen av jobbet på många bilder, men ibland ville jag ändra på styrkeförhållandet och då blir det utmanade.

Motljus i all ära, men vill man få med solen i bakgrunden, även om den är nästan helt täckt av en pelare, och samtidigt inte fräta ut himlen helt får Profoto B10 lite att jobba med. Bilden ovan är en testbild utan blixt. Kanske lite för ljus himmel jämfört med vad jag hade tänkt. Är man inne i city en viss tid finns inte alltid alla vinklar att välja på.

Balans med kort skärpedjup

För att rädda bakgrunden från att bara vara en enda stor högdager var jag tvungen att dra ner slutartiden rätt mycket. Det snor samtidigt effekt från blixten, relativt sett. Fortsätter jag använda en väldigt öppen bländare måste jag ha en väldigt kort slutartid, men jag vill ju inte att allt ska vara skarpt heller.

Resultatet blir ofta att det mesta i bakgrunden som ligger i skugga blir väldigt mörkt, men det är ok här. Däremot måste jag koncentrera mig på att få Jens och Gustaf att stå med sina ögon på samma avstånd från kameran.

Det är inte superlätt alltid med fler än en person, oavsett vilka de är. Man vill ju att en gruppbild även på två personer ska kännas avslappnad, men med ständiga korrigeringar centimetrar hit och dit från fotografen kan ibland störa detta lugn.

Lösningen på det mesta blev i det här fallet att placera min Profoto B10 med OCF Beautydish så nära precis utanför bild som möjligt. Plus att de fick förflytta sig aningens mot en betongvägg så den kunde skymma solen aningens lite.

Då kunde jag rädda tillbaka molnen och himlen med lite vinjettering i Photoshop och Lightroom utan att det ser alltför konstlat ut.

Ringblixten då?

Jag brukar ofta ha med min modifierade ringblixtsoftbox från Kaffebrus i väskan. Just den här gången kändes det extra bra eftersom jag till slut använde den. Jag var så sugen på att få till en bild där de båda tittade ner i bild och vi kunde få en massa fin blå himmel kring dem.

Den är lite meckig att arbeta med, särskilt om man kör den på frihand och utan stativ. Men eftersom den är lätt funkar det.

Här hade jag förutom ringblixten framför min Profoto A1 på kameran även med B10:a med beautydish till vänster om mig. Stressad som jag var körde jag på lite för fort ibland och då hann inte blixtarna på full effekt med alltid.

Just denna bild tror jag faktiskt enbart är ljuset från ringblixten. Men med lite naturligt kantljus från himlen blev det alldeles utmärkt ändå.

Nu var det här som sagt en fotografering under rätt stor tidspress, de skulle iväg på något möte, och så kan det vara ibland. Annars hade jag nog kunnat fortsätta hela dagen och plåta skäggiga herrar i diverse miljöer.

Vill du köpa deckare för mindre barn kan jag rekommendera Dillstaligan där det som sagt redan finns två böcker. Fler kommer säkert framöver. Bokförlaget heter Bonnier Carlsen.

/Stefan

Inlägget Jens Lapidus & Gustaf Lord, författarporträtt dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Porträttfotografering med blixt på plats hos mina kunder eller utomhus kräver lite fotoutrustning. Mitt bästa köp för att arbeta mobilt som fotograf är helt klart min rullväska, en ThinkTank Logistics Manager 30. Den rymmer det mesta jag behöver.

För tio år sedan skrev jag ett blogginlägget Utrustningslista för porträttfotografering “on-location” som listade alla saker jag släpade med mig för en relativt normal personalfotografering hos kund. Kunde såklart också varit fotografering av pressbilder eller författarporträtt, uppenbarligen gillade jag transport på den tiden.

Men utrustning blir smartare, mer effektiv, lättare och billigare, vilket bara är bra för ryggen. Numera kan jag få plats med massor av möjligheter i ett enda kolli. Som dessutom har stora hjul.

Min blixt & fotoutrustning 2020

De allra flesta rullväskor av olika slag för studioutrustning och kameror idag har ungefär samma system för att anpassa insidan. Det består av flyttbara “väggar” så man kan inreda dem som man vill.

Jag har det uppdelat som du ser på bilderna ovan. Det började med när jag köpte rullväskan och använde Profoto B1 till i princip all ljussättning. Då behövde jag oftast ta med mig två till varje fotografering.

I de fall jag kompletterade med en Profoto B2 fick den plats i det fack där det nu ligger två Profoto A1 istället. Eftersom Profoto B10 är så mycket mindre än B1 får jag plats med två stycken i samma fack som en enda stor blixt, vilket ger mig en lång plats för andra saker.

Vi går igenom vad rullväskan rymmer i form av blixtar, kamerahus, objektiv, radiosändare, batterier, minneskort och annat. Enklast är kanske att lista allt från vänster till höger, rad för rad?

Det stora utrymmet i min rullväska:

• Nikon D5 med objektiv på (85mm)
• 2 x Profoto A1 batteriblixt
• Reflexskärm, ihopfällbar
• Sittunderlag
• Rökspray på burk
• Bärbardator MacBook Pro
• Ringblixtadapter/softbox Roundflash
• 2 Profoto B10 batteriblixt

• Nikon D750 med objektiv på (50mm)
• 2 x Profoto Air TTL Remote radiosändare för blixt
• Extrabatterier Nikon D5/D750
• Objektiv Sigma ART 28mm
• Gaffatejp
• 2 x Extrabatterier Profoto B10
• Blotting paper/rispapper för smink/blank hud
• Blixtfäste/stativfäste/paraplyfäste hotshoe
• Grip, clamp, klämmor
• Remmar, snoddar, färgfilter till blixt
• Prisma till Profoto A1 (DIY)

Facken på insidan av locket

• Minneskort XQD/SD
• Pennor
• Extrabatterier AAA
• 2 x Extrabatterier Profoto A1
• Minneskortläsare XQD-kort
• Extrabatterier AA

• Anteckningsblock
• Fällkniv, verktyg
• Profoto Clic färgfilter för A1
• Raster till Profoto A1
• X-rite ColorChecker färgkalibrering
• Batteriladdare för Profoto B10
• Batteriladdare för Profoto A1

Inred som du vill arbeta

Nu är ju såklart min ThinkTank Manager 30 inredd så som det passar mig bäst, vilket inte betyder att det här passar dig och din utrustning. Ovan är några förslag från de som gjort väskan, som du ser går det att få plats med rätt mycket av allt möjligt.

Ytterfacken har jag inte ens nämnt, men där har jag lite blandade småsaker som till exempel mer remmar och snoddar, huvudvärkstabletter, en deodorant och saker jag säkert glömt kvar sedan länge.

Inbyggd sandsäck också

En av de stora fördelarna med att ha en rätt rejäl rullväska är att den är utmärkt som motvikt att tynga ner ett stativ med.

Vikten på väskan?

Det beror faktiskt mest på hur många stativ jag tar med mig, innehållet i rullväskan är ganska konstant. Du kan läsa om det i ett annat blogginlägg: “Vad väger min fotoväska, egentligen?”.

Transport av studiostativ

Om du läste mitt gamla blogginlägg från 2010 var det många stativ och sånt som både tog plats, behövde egna väskor och adderade mycket vikt.

Nuförtiden har jag sällan så många med mig, och får oftast plats med de jag behöver i mitt hemmabygge, en DIY-lösning baserad på en tvättkorg. Vill du bygga något liknande finns ett inlägg om det här: “Stativväska till rullväska (DIY)”.

Rätt blixtstativ för dig?

Marknaden för studiostativ för blixtar och andra ljuskällor utvecklas kanske inte lika mycket och lika kreativt som andra branscher? Men det har hänt lite saker de senaste åren. Bara det att man kan få med sig tre Nano-stativ till viktpriset av ett rejälare bomstativ.

Vilka blixtstativ ska jag köpa?

Här finns de stativ jag använder mest, med lite tankar om varför jag väljer ett visst stativ vid ett visst fotouppdrag. Samt lite fördelar och nackdelar som jag kommit på.

Stora hjul är bästa uppfinningen

Jag kan inte tjata nog ofta och mycket hur bra det blivit för mig att arbeta som mobil fotograf med allt i en enda rullväska sedan jag fick dit stora barnvagnshjul. Att släpa såhär mycket saker med de små hjulen över grus, trottoarkanter, kullersten och snö kan göra vem som helst utsliten och arg. Nu är jag bara glad hela tiden.

Rullväska för fotoutrustning med stora hjul (DIY)

Att ha smarta lösningar för transport är en sak, men att få en rullväska att faktiskt kunna rulla lätt och smidigt på alla underlag är ännu bättre.

Väskan för dig?

Det finns såklart massor med alternativ för fotografer och filmare när det gäller att transportera utrustning. Gissningsvis finns det aldrig någon som är helt perfekt för dina behov.

Men det tål att tänkas på lite då och då. Hur har ditt sätt att arbeta förändrats, och hur kan din utrustning passa det bättre?

Vikt, storlek, nytta?

Det är alltid intressant att klura på vad man verkligen behöver, och om det kanske finns alternativ som kan göra samma sak. Fast kanske med mindre vikt? Eller att de kostar mindre? Eller att de tar mindre plats?

Allt hänger ju på hur du arbetar.

Perfekta lösningen för mig. Just nu.

Som jag arbetar idag funkar det här suveränt för mig. Kanske nästan lite för bra till och med? Det skulle säkert gå att arbeta ännu mer effektivt som fotograf med kanske spegelfri kamera, mindre rullväska och andra ljuskällor?

Men efter så många år och så många små justeringar är jag otroligt nöjd med hur det här funkar för mig. Allt från personalfotografering på kontor i flera timmar till enskilda författarporträtt i någon skog.

Den intressanta frågan att fundera på ofta är: “om allt skulle brinna upp och du behövde köpa all utrustning från noll, vad skulle du välja?”

Då är jag kanske inte så säker på att det skulle bli en Nikon D5, blixtarna däremot är jag väldigt fäst vid.

Nu ska jag avsluta detta blogginlägg. Har du några frågor eller tips får du mer än gärna skriva en kommentar. Tack!

/Stefan

Inlägget Vad rymmer min rullväska för porträtt på plats? dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Haidar Hajdari och Philip O’Connor skriver fotbollsböcker tillsammans för barn och ungdom. Två böcker i serien om Svea United kommer ut på Bonnier Carlsen 2021. Jag fick i vintras uppdraget att fotografera pressbilder på kanske den finaste vinterdagen det året. Det svåra var bara att det gärna skulle se lite somrigt ut.

Vi träffades på en fotbollsplan i närheten av Kista Galleria där det för en gångs skull låg ett helt orört snötäcke överallt. Men vidare grönt och somrigt var det inte direkt. Så det fick bli lite fusk med vinklar.

Hårt och kargt vinterljus

Säga vad man vill om vintrar, men som fotograf har man inte alltid så mycket att jobba med. Ofta är det mest grått och rätt trist ljus, men inte denna dag vi skulle fotografera.

Vi träffades på idrottsplatsen lite efter lunch och då var solen redan på väg att gå ned. Men en klarblå himmel fick vi i alla fall, det var en bonus jag aldrig hade räknat med i december. Däremot var ljuset så skarpt att jag fick kompensera med väldigt mycket blixt för att det skulle bli balanserat.

Beautydish för blåsiga dagar

Vinden var lite lynnig den dagen, och kallt var det, därför fick det bli en gammal bucklig Softlight Reflector i plåt (beautydish) för att slippa oroa mig för att blixten blåser omkull. Utan raster sprider den ljuset ganska bra även för mindre grupper.

Sen är det alltid lyxigt när det finns en sol synlig någonstans som ljuskälla. Man kan placera sig så den tittar fram lite vid en silhuett och få lite linsöverstrålning som kan bli fint, helt utan Photoshop.

Krångligt med canvasbakgrund

Ibland får jag för mig att göra fotouppdrag extra krångliga genom att ta med några extra stativ och hänga upp en bakgrund. Jag har alltid gillat en “studiomiljö” placerad mitt ute i verkligheten. Men den här dagen blev det inte så kul som jag hade hoppats. Mer ett onödigt vindfång och något kalla händer fick fippla med utan att det gav så mycket. Tyvärr.

Jag har tre handmålade bakgrunder i canvas köpta från Gravity Backdrops jag gillar skarpt. Men den grå är ibland lite för mörk och skulle behöva ljussättas separat. Någon gång framöver skulle jag kanske komplettera de jag har med en ljusare melerad, men de används så sällan att jag inte har någon större brådska.

Obligatorisk fotbollsbild

Eftersom Philip och Haidar skriver böcker om ett fotbollslag så måste man ju bara ha med en fotboll på några bilder. Sen är det nästan oundvikligt att försöka få till minst ett porträtt fotograferat genom ett nät. Kanske inte superkreativt, men tycker ändå att det blev helt ok.

Ge varje miljö en chans

Efter inte så lång tid frös jag om fötter, händer, ben och alla möjliga delar av kroppen. Men, jag hade fått gott om tid av herrarna, och tänkte inte ge upp för tidigt. Med snö precis överallt fanns inte jättemånga platser och bakgrunder att utforska. En kall bänk mot ett klubbhus kändes dock som värt att pröva.

Här använde jag min Profoto B1 enbart för att lätta upp skuggorna och minska kontrasten aningens. Kanske inte den coolaste bilden i leveransen, men bra att ha till en intervju där det ska kännas lite avslappnat.

BTS som färdig bild

Jag kanske är yrkesskadad efter att ha bloggat så mycket, men just den här typen av “ta några kliv bakåt och zooma ut”-bilder tycker jag är väldigt användbara. Fler och fler kunder använder hellre dessa när jag har skickat med dem i leveransen, än de “riktiga” porträtten.

Skulle jag vara formgivare eller AD på en tidning eller något annat ställe som höll på med “content” hade jag blivit jätteglad över att få lite olika varianter på bildmaterial att välja från.

Skriv gärna upp det på din checklista: “Ta en bakom kulisserna-bild”. Du kommer vara glad att ha det, även om de kanske inte alltid används. Perfekt till Instagram också, såklart. Och LinkedIn. Och Facebook.

Headshots i solnedgång

Även fast jag visste att det skulle bli lite extra retusch av röda, kalla näsor efteråt kunde jag inte låta Philip och Haidar lämna fotograferingen utan att vi utnyttjat solnedgången till max.

Ska man fotografera porträtt i solnedgång under vår eller sommar får man jobba väldigt obekväma arbetstider. Nu räckte det med tidig eftermiddag. Här hade det också slutat blåsa så jag kunde använda ett stort blixtparaply för lite större ljuskälla.

Även om de somriga idrottsporträtten inte blev något av, så är jag otroligt tacksam för att vi lyckades pricka in den finaste vinterdagen i december. Det enda som hade kunnat göra det bättre är om strålkastarna på fotbollsplanen skulle varit tända.

Men, man kan inte få allt.

/Stefan

Inlägget Författarporträtt till fotbollsböcker dök först upp på Fotograf Stefan Tell.

Jag fotograferade Tove på Swedbank för deras personaltidning 360 Magazine i deras lokaler. På huvudkontoret i Sundbyberg har jag varit massvis med gånger, men lyckas på något sätt ändå alltid hitta någon ny miljö att ta bilder i.

Ibland är det ljust ute, och då är det enkelt med de flera våningar höga fasadfönstren. Andra gånger är det tidig morgon eller mörkt ute, då får man vara kreativ med ljus istället. Den här gången var det just som det sistnämnda. Dags att ta fram batteriblixtarna alltså.

Befintligt ljus överallt

Termen “befintligt ljus” kanske bör förtydligas en aning genom att även inkludera själva ljuskällorna. Vill man inte börja på kolsvart och ljussätta varenda centimeter i bild behöver man inte bara tänka på hur mycket ljus som kommer från lampor och fönster, utan även vad det är för ljuskällor. Särskilt mycket så med spotlights i taket som med lite otur kan ställa till det i vilket välplanerat porträtt som helst.

Håll särskilt utkik efter var taklamporna befinner sig, så de inte skapar “hotspots” mitt uppe på ljust hår, eller slänger färgat ljus i ansiktet som du inte riktigt kanske vill ha där.

Jag brukar börja med att ställa kameran på sitt stativ och få till utsnittet i bilden innan jag gör något annat. Sen ställer jag upp ett extrastativ på den plats fotomodellen ska stå, för att se hur bakgrundsoskärpan blir.

När det är bra behövs något som bättre representerar hur en människa blir i bild ställer jag mig på den markerade platsen själv (tejpa på golvet så blir allt hyfsat exakt och bra).

Ofta tar jag med mig mitt testhuvud Ken, som David Bicho tagit fram, men denna gång hade jag tyvärr inte det. Så det fick bli ännu ett gäng testbilder på butter fotograf.

Få kontroll över bakgrunden

Med utsnittet som ovan blev det tydligt att jag skulle behöva justera exponeringen rätt rejält för att det inte ska kännas som en mörk korridor i bakgrunden. Sen är det ju en arbetsplats och folk sitter lite överallt, då känns det sisådär att placera ut blixtar som stör överallt. Lösningen blev att vrida kameran lite och begränsa bakgrunden till en glasvägg.

Jag placerade en Profoto A1 med blått färgfilter en bit bort där den inte störde alltför mycket. Tyvärr blev det väldigt avgränsat ljus och gav inte den effekt jag hade önskat.

För att hålla oss inom ett mer begränsat utrymme backade jag lite och planerade för att flytta den lilla batteriblixten mer till höger för att få det ljuset direkt mot glasväggen i bakgrunden.

Porträttljuset på Tove kom från dels en Profoto B10 med mellanstort blixtparaply till vänster om kameran, och dels en Profoto A1 på min kamera för att ge lite upplättning från min vinkel.

Nu börjar du se effekten av att ha flyttat blixten i bakgrunden så ljuset kommer direkt på glaset. Sen blev det lite roligt att folk gick kors och tvärs genom vår “fotostudio”, men ingen av de bilderna användes.

Den färdiga bilden

Du har ju redan sett den i början på inlägget, men här är den igen. Med en slutartid på 1/60 sekund (något sånt) fick jag med lite ljus från takarmaturerna, men inget som störde eller kastade dåliga skuggor. Ljuset på bakgrunden kommer nästan enbart från min Profoto A1 med blått färgfilter, inklusive den vita reflektionen till vänster i bild.

Porträttljuset på Tove är dels lite inomhusbelysning, men mest en Profoto B10 med blixtparaply till vänster och en A1 på kameran.

Har man varit duktig och satt varje blixt i egna grupper är det enkelt att stänga av bakgrundsljuset för att se hur det blir. Just i det här fallet blev det inte roligare utan bara mörkt.

Erbjud alltid alternativ

Min vana trogen försökte jag som vanligt klämma ur så mycket variation ur en “location” som jag bara kunde utan att stjäla mer tid. Här vred jag helt sonika kameran till höger, bad Tove ställa sig vid ståbordet och gick några steg för att ta bort det blåa färgfiltret på blixten bakom.

En snabb flytt av huvudljuset men bibehållet avstånd till modellen gjorde att jag inte behövde ändra vare sig exponering i kameran eller effekten på blixtarna. Avstånden var ju i princip exakt lika som tidigare.

Nu är det inte vid varje uppdrag man har lyxen att få jobba i stora lokaler, men hade jag velat skulle jag kunna ta fler alternativ. Det räcker oftast med att man ber modellen flytta sig en liten bit, eller själv flytta fotograf och kamera för att bakgrund och allt ska bli annorlunda.

Ser man bara till att avstånden mellan ljus och modell håller sig hyfsat lika kommer exponeringen vara enkel att få till.

Det var det.

/Stefan

Inlägget Tidningsporträtt av Tove Zander, Swedbank dök först upp på Fotograf Stefan Tell.